Browsing Category

Uncategorized

Uncategorized

Sorry för frånvaron i helgen

April 2, 2017

Den här helgen blev lite stressig. Vi var tvunga att flytta ut från vår lägenhet för att det skulle ske en termit-fumigation/desinfektion, eller vad i helsiken det heter? Riktigt irriterande när man redan känner stress inför alla grejer man har att ordna hemma inför en flytt. Gud vad jag tjötar om det, men det är verkligen det värsta jag vet. Aja, ikväll är vi äntligen tillbaka och så börjar jag såklart känna mig febrig… Inte bli sjuk nu…

I helgen gick vi bland annat på James Carr, som inte alls var särkilt rolig… Men alla var britter i gänget och de tyckte han var hilarious… Så jäkla patriotiska är dom dom där britterna. Jag har lite för avancerad humor kanske? Så smart och sofistikerad är man kanske att man inte tycker det är kul med rullstolsskämt och sånt. Nä nu ska jag knapra en Ipren och äta upp helgens rester av glass (har snöat in på Ben & Jerrys nu igen fan… 3 paket in). Puss!

3 3
Deep talk Doggies Ego Uncategorized

Är det en asslicker jag skådar där bak?

November 23, 2015

Senaste dagarna har ett par saker hänt som fått mig att verkligen överlägga med mig själv om vad den här bloggen skall vara. Vad den ska vara just nu. Det är beslut som jag måste ta i min tillvaro som kommer förändra hela mitt liv som det är nu, men jag känner mig liksom inte ännu tillräckligt “hemma” för att snacka av mig här. Jag väljer “fluff” framför att vara personlig just nu. Missförstå mig rätt, jag är inte olycklig eller slagtagen på något sätt, men det är ändå beslut som får hela min värld att bli ett enda stort frågetecken. Jag har bara flutit på länge nu. Och det har gått bra. Jag har flutit på bra. För att vara jag. Jag flyter sällan på bara sådär. Är alldeles för känslig och ställer för det mesta till det för mig själv kan jag känna. Det beror väl säkert på att jag har ADD, för det är väl det man brukar skylla på nuförtiden? Fick i alla fall den diagnosen (som så många andra verkar det som) för några år sedan men har aldrig riktigt kunna relatera till den. Ja, många saker stämmer ju såklart, som när man googlar vilken sjukdom som helst… (“nä nu är det banne mig cancer jag har den här gången”), men överlag så är jag så olik alla andra jag känner som har just denna diagnos.

Jag testade medecinering ett kort tag men det var ingenting för mig. Visst blev jag mer produktiv, mer koncentrerad, talade tydligare, snabbare och blev mer alert… Men skulle inte alla bli det av att ta amfetamin? Nä, det slopade jag väldigt fort. Gillade inte känslan, även om jag säkert fick tio gånger mer gjort på en dag och kanske var jag inte lika “flummig”. Men jag är ju flummig. Det är ju jag. Det finns delade meningar om det där. Somliga tycker man ska medicineras om det gör livet enklare. Min mamma till exempel. Oj vad hon hade tyckt det var skönt om jag kunde hålla reda på alla administrativa uppgifter, räkningar, datum och annat som för de flesta kommer naturligt i vardagen. Jag är ju dålig på det. Hemskt dålig. Urusel faktiskt. Min mamma har blivit expert på ADD (ADHD utan den hyperaktiva biten) och har säkert läst femtio böcker i ämnet, gått på föreläsningar och skickar länkar till mig om studier hit och dit för jämnan. Hon är pro medicinering. Och även om hon inte säger det rakt ut, så tror jag att hon hade gett mig en klapp på axeln om jag hade börjat ta medicin.  “Bra där Anna att du tar ett aktivt beslut och gör din vardag enklare!”. Sen så finns det folk som min pojkvän och min pappa till exempel som nog inte ens tror på att jag har denna diagnos… “Det finns inga vetenskapliga bevis som säger att den ens existerar”… “Det är inget fel på dig, du lär dig saker snabbare än de flesta och jag har sällan sett nån göra två saker på samma gång som du… Klart du inte kan ha ADHD då” etc etc.

Själv är jag i ett mellanläger. Jag vet ju att jag har svårare för mycket än många andra. Jag måste kämpa för att få den simpla vardagen att fungera någorlunda, men jag tänker att det är för att jag är.. lat? Jag har haft en inre rastlöshet sedan en ganska ung ålder, tappar lätt fokus och har noll tålamod. Dessutom kan jag väl konstatera att jag i alla fall historiskt sett hamnar i trubbel oftare än andra. För att jag är impulsiv och kanske lite vårdslös.

I förrgår så ramlade jag med min moppe och slog mig. Mest skrapsår och blåmärken, men det hade kunnat gå mycket värre. Genast börjar jag tänka på den där artikeln min mamma skickade till mig nån gång för ett par år sedan som konstaterade att människor med ADHD/ADD är med i många fler olyckor än andra och dör generellt tidigare. Då blev jag rädd. Jag kanske inte borde köra fordon… Jag kanske är en fara för mig själv? Sen så lugnade min kille mig förstås med att det var halt på vägarna eftersom det hade regnat, vem som helst hade kunnat sladda under de förutsättningarna. Jo, men hade alla gett sig ut på en moppe efter att det precis hade slutat regna… utan hjälm?…

Man måste bara ha orken att ständigt sträva framåt. Den orken är såklart lättare att hitta om man går på medicin, men jag kämpar på som jag är. Nuförtiden är jag ändå rätt stabil och inte lika hetsig om jag jämför med hur jag var för några år sedan. Det är skönt att känna att man kommit dit. Inte ända fram, men ändå hit.

Photo on 11-22-15 at 5.42 PM #6

Photo on 11-22-15 at 5.43 PM #3

 Photo on 11-22-15 at 5.47 PM #5

Photo on 11-22-15 at 5.48 PM #2

0 0
Uncategorized

Kaktusar

October 21, 2015

Underbara växt! Okidéer och kaktusar är mina favoritväxter just för att jag har svårare att mörda dem. Inga gröna fingrar här direkt men tänkte kanske att det skulle bli ändring på det nu när jag får min stora terass. Finns dock en stor risk för att det blir just kaktusar på den också… Det är ändå en dröm att stoltsera med en riktig bjässe på terrassen. Och inomhus för den delen, men jag börjar smått…

“Snopp-kaktusen”… Älskar färg som ni vet.

photo 4-19

Mini-krukan till höger köpte jag på loppisen på Lincoln Road förra helgen.

photo 5-12

Och det gjorde jag även med denna. Jag har alltid älskat döskallar så varför inte i form av en kruka?

photo-51

 

0 0
Everyday stuff Today's outfit Uncategorized

Threw some, lost some, saved some

July 4, 2013

Alltså jag borde seriöst bli castad till ett sånt där pinsamt program där dom tar sig an folk som samlar på sig saker… Samlare.. Skit-samlare! Jag har varit ute på vårt lager hela dagen och rensat och rensat och rensat. Men jag fick lite bukt med grejerna i alla fall.. Trots att jag hade både en och två ångestklumpar i bröstet när mamma tvingade mig att slänga en gammal strumpa från 80-talet typ. Aja, vi har alla våra brister! Min är ingen brist, utan en enorm förmåga att plocka på sig allt och inget och sen sitta och ruva på högar med skit i hundra år… Jag gillar förmågor bättre än brister!

Dock var jag mycket sur över att jag inte hittade min Balenciaga väska som jag trodde skulle finnas bland alla saker i förrådet… Jag minns så väl att jag lade in den i garderoben i tillhörande tygpåse i garderoben innan jag drog till staterna, men nu är det helt borta! Antingen har jag blivit dement, eller så har någon i flytt-teamet råkat slänga den eller tagit den. Det är dom alternativen som finns… Surt som attan är det i alla fall! Hade sett fram emot att svansa runt med den gamla trotjänaren i Miami i höst. Oh well, vad är en (till) Balenciaga på armen när allt kommer omrking…. I’m still fucking pissed though!

Nu ska jag ta vagnen in mot stan och möta upp lite kompisar… Imorgon åker jag till landet och ska mysa och pysa tills jag inte orkar mer. Här får ni en kass dagens i kjolen ni sett tidigare från Morran (är man i Gbg så måste man vrida på alla ord på detta sätt, aight)!

English: I think I should be casted to one of those embarrassing TV-shows where they portray odd people who collect and gather things… Gatherers… Junk-gatherers! I’ve been out in our storage all day and sorted and sorted and sorted… And I seriously had a lump of anxiety when my mother forced me to throw away an old sock from like the eighties… That’s me! But I think I got some order in my things anyhow. I was however very upset that I did not find my favorite Balenciaga bag amongst the things, since I was sure that it had to be there. I remember very clearly how I put it in it’s dustbag in my closet in Stockholm before I left for the states, and now it’s just disappeared into thin air… Extremely weird and I’m worried I’ve become senile in my old age… I had longed to strut around with my favorite B in Miami this fall, but hey, it’s only a bag and yada yada yada (15.000SEK of my hard earned money!!!)…

I’m not gonna pout over this anymore now though, off to see some friends before I leave for our country house tomorrow xx

 

DSC_3395

DSC_3396

DSC_3394

0 0
Uncategorized

Do you want it bad enough? Does the fear of being filled with regret in your thirties trump your fear of living today?

June 17, 2013

It’s taboo to admit that you’re lonely. You can make jokes about it, of course. You can tell people that you spend most of your time with Netflix or that you haven’t left the house today and you might not even go outside tomorrow. Ha ha, funny. But rarely do you ever tell people about the true depths of your loneliness, about how you feel more and more alienated from your friends each passing day and you’re not sure how to fix it. It seems like everyone is just better at living than you are.

A part of you knew this was going to happen. Growing up, you just had this feeling that you wouldn’t transition well to adult life, that you’d fall right through the cracks. And look at you now. La di da, it’s happening.

Your mother, your father, your grandparents: they all look at you like you’re some prized jewel and they tell you over and over again just how lucky you are to be young and have your whole life ahead of you. “Getting old ain’t for sissies,” your father tells you wearily.

You wish they’d stop saying these things to you because all it does is fill you with guilt and panic. All it does is remind you of how much you’re not taking advantage of your youth.

You want to kiss all kinds of different people, you want to wake up in a stranger’s bed maybe once or twice just to see if it feels good to feel nothing, you want to have a group of friends that feels like a tribe, a bonafide family. You want to go from one place to the next constantly and have your weekends feel like one long epic day. You want to dance to stupid music in your stupid room and have a nice job that doesn’t get in the way of living your life too much. You want to be less scared, less anxious, and more willing. Because if you’re closed off now, you can only imagine what you’ll be like later.

Every day you vow to change some aspect of your life and every day you fail. At this point, you’re starting to question your own power as a human being. As of right now, your fears have you beat. They’re the ones that are holding your twenties hostage.

Stop thinking that everyone is having more sex than you, that everyone has more friends than you, that everyone out is having more fun than you. Not because it’s not true (it might be!) but because that kind of thinking leaves you frozen. You’ve already spent enough time feeling like you’re stuck, like you’re watching your life fall through you like a fast dissolve and you’re unable to hold on to anything.

I don’t know if you ever get better. I don’t know if a person can just wake up one day and decide to be an active participant in their life. I’d like to think so. I’d like to think that people get better each and every day but that’s not really true. People get worse and it’s their stories that end up getting forgotten because we can’t stand an unhappy ending. The sick have to get better. Our normalcy depends upon it.

You have to value yourself. You have to want great things for your life. This sort of shit doesn’t happen overnight but it can and will happen if you want it.

Do you want it bad enough? Does the fear of being filled with regret in your thirties trump your fear of living today?

We shall see.”

-You’re Not Making The Most Of Your 20s by Ryan O’Connell

0 0
Uncategorized

GOLD & SEQUINS

June 12, 2013

Hittar inga jättebra bilder på min lilla paljettjacka jag hade på mig över min tärnklänning på bröllopet, men jag är helt kär i den! Anledningen till att jag var tvungen att ha på mig den från första början, var att Madde hade glömt bort mina meloner till tuttar nu när vi inte setts på ett tag då jag varit borta i Miami… Klänningen jag skulle få på mig var alltså en storlek XS utan stretch över bysten. Det gick ju sådär som ni kanske kan förstå, men som tur var fick denna paljettdröm från Valerie följa med mig ner till Spanien, och på mig på bröllopet för att undvika att jag skulle bli blå och tuppa av framme vid altaret. Kommer nog använda den flitigt framöver också, älskar ju glitter (lite för mycket för att bo i Sverige)!

English: I can’t find any good shots of my little sequin jacket I wore over my bridesmaid dress at the wedding, but it’s from the Swedish brand Valerie. I love love love it! The plan was not to wear it at the wedding though, but since my bff and bride to be, had forgot the size of my chest now that we’ve been away from each other for a while when I’ve been in Miami, it was a good thing I brought it! She had bought the dress in a size XS, and without any stretch over the chest. It was not a perfect fit to say the least, so for me to not turn blue and pass out by the altar, the solution was this jacket instead. I thought it looked gorgeous over the champagne colored dress, and I also liked the fact that the three bridesmaids didn’t look identical. At my own wedding my bridesmaids will probably have totally different dresses on, maybe even different colors like in Carries wedding in Sex and the City. Okay, I do realize that I already sound like a bridezilla (without even the smallest little wedding in sight), but I think it’s just the aftermath from this beautifully planned wedding of my best friend. I’ve never even thought of what my wedding would look like before, I haven’t even had the thought of getting married at all, so I blame this all on Madeleine!

DSC_2967

DSC_2970

1 1