Browsing Category

Doggies

Doggies

Almost Februari…

January 28, 2019

Dagarna bara flyger iväg just nu känns det som, kan inte fatta att vi strax är inne i FEBRUARI, helt galet. Jag har inte ens hängt med i att det är nytt år och NYA rutiner.. käkar fan fortfarande en påse chips och Sour Patch kids om dagen, men jag lär väl kanske rycka upp mig lagom till mars.

Den här herrn äter dock riktigt flådigt nuförtiden, har börjat honom på raw food-diet! Han är mycket nöjd med detta (det är dock inte min plånbok) och har mig lindad runt sitt lillfinger. Hur är det möjligt att vara så kär i en hund? Min lille BEBIS! Kan man säga nej till det här facet? I think not.

Whole Foods är ett favoritställe och han drar i kopplet varje gång vi börjar närma oss, sådan matte sådan hund I guess.

Jag ska erkänna att jag är riktigt sugen på att skaffa en till, men borde kanske börja skaffa riktiga bebisar istället (jag vet jag vet, my eggs are dying osv osv). Jag hade velat ha en svart.. döpa honom till Stripe? Gizmo och Stripe! Men det får nog vänta lite till… Titta kan man ju alltid… Jag hittar så mycket KNÄPPA annonserCraigslist, och risken är väl att man adopterar allihopa om det fortsätter såhär… Alltså USA.. Många i det här landet borde inte få ha hund överhuvudtaget. Häromveckan var det någon som kom fram till Giz som också hade en mops och ba “oh he’s so lean and well built, do you walk him?”… “ehh yes”… “Ah ok, I don’t walk mine…”

Nu måste jag avbryta här för papps vill börja kolla på kvällens avsnitt av The Crown säsong 2.. Detta blir tredje gången jag ser den, men vad gör man inte för His Royal Highness! Den är dock en riktig njutning att titta på även tredje gången.

Puss på er så hörs vi imorgon!

13 13
Confessions of a Foodie Doggies Miami Life

GOD JUL MINA FINASTE LÄSARE

December 25, 2018

Hade ni det bra igår? Jag hade en lugn och mysig Julafton med vänner. Ett år har gått sedan förra julen (ja no shit) men det känns som om det var en hel evighet sedan jag satt i Göteborg och försökte komma i julstämning. Eller i stämning att leva överhuvudtaget i ärlighetens namn. Denna julen känns livet helt okej igen. Jag trodde det skulle kännas tyngre vid den här tiden på året framförallt, men jag hade inte en enda grav ångestdipp igår.. Trots att jag förväntade mig att det skulle komma som ett slag i magen, så kom den inte. Saknade min familj bara, men annars så kände jag mig ganska tillfreds hela dagen.

Jag började den med ett lass munkar och sedan ett Flywheel pass! Balans sa vi väl? Fast i ärlighetens namn har det inte varit så mycket balans efter det där passet haha! Varje minut har varit fylld med godis, chips och godsaker. Så får det vara! 24 timmar senare och det finns fyra doughnuts kvar… Ooops.

Jag har alltid tyckt att det är lite OTT hur folk klär upp sina hundar här, utöver på Halloween och såna högtider så gillar folk att klä sina hundar som bebisar. Men har man ett sånt här face går det knappast att låta bli? Alltså… ÄLSKLING! DÖR FÖR DIG!

Om han fick mycket uppmärksamhet igår när vi va ute på stan? Tro Pelle det!

En av mina juklappar var denna boken. Tror inte det finns en mer passande bok för mig, eller vad säger ni? Älskar ju big boobs med passion. Smått pervig är jag ju på den fronten, och det är ett under att jag inte ligger inne på megaporrtuttar själv egentligen. En dag kanske? :D

Och en photo shoot framför granen hanns givetvis med. Denna otroligt snygga jumper bjällrade vart steg jag tog. Ska det va så ska det va! Minns ni när jag klädde mig i små korta röda klänningar på Julafton? Den tiden är obviously över hehe.

Vi har ett stort (no pun intended) problem i den här familjen, och det är min mops stora snopp. För hans storlek är den ENORM. Och den envisas med att sticka ut för jämnan. Ibland får han värsta ståndet? Alltså på riktigt! Den blir till en köttig korv… En gång svullnade den upp så mycket inne på Starbucks att jag var tvungen att bära ut honom för att folk började kolla. Stackars liten… Han kan ju inte rå för detta såklart, är det någon idé att kastrera honom nu när han är över 2 år? Han juckar nästan aldrig på saker, men det är just hans snopp som verkar leva sitt eget porrstjärneliv!

 Avslutade denna julafton med Mojitos och middag på ett av mina favvoställen Hosteria Romana. Det var ett väldigt bra avslut på en mysig men inte helt traditionsenlig Julafton <3

Nu sitter jag i soffan med klassisk musik i bakgrunden, ena handen i chipsskålen och jobbar lite. Tänkte att jag skulle ladda ner Tomten är far till alla barnen om en stund, sedan spendera hela dagen med att kolla på någon serie… Behöver fortfarande tips där btw! Känns inte som om senaste året varit nåt stor serie-år?

14 14
Doggies Miami Life

BLESSED

December 5, 2018

G2 har börjat installera sig i Miami livet riktigt bra, inte för att det kanske är så svårt?

Han har till och med acklimatiserat sig rätt bra bara på dessa dagarna. Jag var orolig att han skulle må dåligt av värmen, men vi tar våra långa promenader tidigt på morgonen och på kvällarna, och det har funkat super. Han är en sån himla fin hund, nu låter jag ju som en typisk momma, men han är så rolig, smart och lydig. Har faktiskt aldrig träffat en hund med bättre temperament, så himla kär i honom! Men han går efter mig som en svans.. Kan inte ens gå och kissa på natten utan att han kommer och lägger sig på mina fötter när jag sitter på toaletten, typiskt mopsbeteende! Det finns ju en anledning till att många som inte skaffar barn har mopsar istället. De är så himla mysiga med sitt enorma behov av närhet.

Tycker han har börjat tuffa till sig ordentligt också, han är inte rädd för ljud och nervös i nya miljöer som han kunde bli innan. Det enda pinsamma är att han skäller på mörkhyade människor och hemlösa?? Alltså det måste jag vänja bort honom vid! Ingen aning varför han gör så, tycker han att de ser suspekta ut på nåt sätt? Har ingen aning! Sjukt pinsamt är det i alla fall, och jag försöker säga till honom på skarpen med hopp om att han ska sluta upp med det. I ain’t raising no racist!

15 15
Doggies Miami Life Travel

Det var ju inte alls meningen…

December 1, 2018

…att jag skulle försvinna! Det blev bara fullt upp i London och sedan Sverige, inget hemskt har hänt haha! Jag flög tillbaka igår med hunden och HERREGUD vad bra det gick. Jag har seriöst gått och oroat mig över denna flygresa i månader. Hade verkligen panik över att han skulle behöva sitta instängd i den där lilla buren i 11 timmar, men han var hellugn. Jag fattar det inte ens själv om jag ska vara ärlig, jag var betydligt mer stressad än herrn själv.  Han är en ganska “nervös” hund annars, men det beror nog på att han inte riktigt rest eller varit i stimmiga miljöer tidigare. Han var stressad på tåget från Göteborg till Stockholm, och natten innan vi skulle flyga. Han kände att nåt var på g, som ju hundar gör. Han pruttade till exempel ner min kompis Taras lägenhet där vi sov över, men som tur är har ju hon startat företaget Sniph, så det fanns resurser att tillgå. Han var även nervös på Arlanda, men sedan var det som att det släppte. Han anpassar sig väldigt fort, och jag är SÅ stolt över honom hur han klarade flygresan… INTE ETT PIP! Kände mig som en stolt förälder som flyger med sin knäpptysta bebis för första gången… Sånt händer ju liksom inte!

Han var egentligen tvungen att vara i sin bur på golvet, men det satt ingen bredvid mig så jag smög upp honom och öppnade upp så han fick sticka ut huvudet ibland.

Släppte ut honom direkt när vi kom av flyget, och mycket riktigt så blev det en repris på sist jag flög med en hund… Megastor bajs i immigrationen hehe. Det konstigaste var dock att dom inte ens kollade hans papper!? Hallå Trump, vad sysslar du med egentligen? All talk eh? De bad inte om att få se hans pass eller intyg på hans rabiesskydd, bara välkomnade oss båda “hem”… Trevligaste immigrationsmötet jag fått i USA ever måste jag säga!

Hörni, jag lovar att jag ska blogga om resan litegrann också, men just nu mår jag inte så bra och ska försöka vila. Jag har plockat på mig en ordentlig förkylning och även fått väldigt jobbiga psoriasisutslag i samband med det. Jag får guttate psoriasis en gång vart 5:e år ungefär, och det är INTE trevligt alltså… Förutom att det ser helt förjävligt ut så kliar det och svider som fan. Jag och min bebis ska ta oss till CVS nu och se vad vi kan hitta för att lindra. Btw så tror jag att han gillar Miami so far! Sällan har någon hund fått så mycket uppmärksamhet alltså! Jag älskar att folk är så hundorienterade här. Jag kan gå in med honom överallt och folk är bara glada och vill hälsa..  I Sverige fick jag inte ens ta in honom på en mack när jag skulle köpa tuggummi, och folk till och med ryggar för en liten hund på gatan. Jag är glad att vara hemma med honom här <3

24 24
Doggies

Gizmo II. Eller Ringo… Eller Nisse..?

October 1, 2018

Ni är också många som frågat om min vovve, Gizmo. Han är inte med mig och det gör ont i hjärtat varje dag av saknad. Den första tiden var värst, då vaknade jag upp mitt i natten i panik och började storböla när han inte låg och snarkade mellan mina ben. Det är det närmaste jag antar att man kan komma till känslan av att förlora ett barn, kan jag tänka mig i alla fall. Jag hade aldrig känt en sådan smärta innan, och den kom som en chock. Den där hjärtkramande känslan av saknad. En tomhet jag inte kan förklara i ord. Den absolut värsta sorgen jag känt. Han var ju verkligen mitt ALLT… Min sidekick… Min bebis. Jag var ensam med honom rätt mycket, och han var egentligen det enda jag behövde. Han och jag, vi var ett team. Vi tog hand om varandra och det var vi mot världen.

Det var mycket förluster där under den där hemska tiden, och jag tror inte att det gick en dag utan att jag satt och kved som ett skadat djur i duschen så att min mamma inte skulle höra mig. Att omständigheterna tog honom ifrån mig är något jag kanske aldrig kommer komma över, och att han ska leva sina sista år utan mig och jag i resten av mitt liv utan honom är jag osäker på om jag någonsin egentligen kommer acceptera. Jag har ju inget val förstås, men innerst inne kommer det aldrig kännas “okej”, om ni förstår vad jag menar? Jag kommer aldrig sluta sörja honom. Jag kan inte ens skriva detta utan att tårarna rinner. Min älskade Piggy, jag glömmer dig ALDRIG. Alltid med mig i hjärtat så länge jag lever. Jag önskar du kunde förstå vad jag sa till dig då, och inte tittade förvirrat på mig med stora ögon när jag gick och stängde dörren för sista gången. Det var det svåraste jag behövt göra i mitt liv, att vända ryggen och lämna honom bakom mig när jag hörde hur han gnydde på andra sidan dörren. Jag önskar inte ens min värsta fiende den känslan. I början var den outhärdlig. Som om någon ströp mitt hjärta och knivhögg det på samma gång. Och även om mitt hjärta får mer och mer luft för varje dag, så kommer den känslan förmodligen aldrig försvinna helt. Men på ett sätt är jag glad för det, för den påminner mig om lyckan han tillförde i mitt liv under de åren. Att älska och bli älskad, det är det största i livet, och det vill jag aldrig glömma.

Thank you for being the light of my life <3

Men livet är ju fantastiskt på det sättet. När en dörr stängs så öppnas en annan. Kärlek försvinner och kommer tillbaka i nya former. Och i detta fall, en ny Gizmo.

Jag tror det var ödet. När jag var tillbaka i USA så ringde min mamma och sa att hon hade hittat en annons på Blocket med en mops som behövde omplaceras. Hon hade kollat länge efter en hund till sig själv nu när hon pensionerats, och när den här dök upp var hon tvungen att åka och titta. Gissa vad han hette?

Gizmo.

Han är nu snart 2 år, och en liten skit på knappt 6 kilo. När jag träffade honom första gången var det som att träffa en mini-Giz. Han har EXAKT samma personlighet, och är precis hur jag tror att Gizmo I var när han var i den åldern.

Min mamma blev tyvärr extremt allergisk och känner att hon inte kan ha kvar honom, men jag undrar om inte det är ödet också? Hon har aldrig varit allergisk och haft hundar tidigare utan problem. Så nu är tanken att jag ska ta med mig honom till USA när jag åker tillbaka från Sverige nästa gång i början på December. Så det är vad jag sitter och gör just nu, kollar flyg med SAS som jag kan ta med mig honom på. Det är lite omständigt att flyga en mops från Sverige till USA, men det ska nog lösa sig.

Nu undrar jag bara vad i helsiken jag ska kalla honom. Kärt barn har många namn! Han föddes som Ringo och det är det som står i hans pass, men när han kom till sin förra ägare så döpte hon om honom till Gizmo. Mamma och hennes man har kallat honom för Nisse… Jag tror att de kände att kalla honom för Gizmo kändes lite sorgligt… men jag vet inte om jag tycker det. Det känns ju naturligt för mig liksom. Jag har försökt med Ringo, men jag har liksom alltid “råkat” kallat honom för Gizmo ändå. Det är ju en vana, såklart. Nisse blir det förmodligen inte. Han känns inte som en Nisse för mig i alla fall.

Så nu får vi se vad det blir, men det ska BLI i alla fall. Jag är så lycklig när jag har honom vid min sida, och det känns äntligen lite lättare i hjärtat. Han gör det mindre knivhugget.

Någon som har flugit med en hund från Sverige till USA förresten? Det har ju varit mycket ändrade regler på de flesta flygbolag på senaste, och det verkar som om det enda alternativet är just med SAS så länge han inklusive bur inte väger mer än 8 kilo. Jag köpte en bur senast jag var hemma med de rätta måtten, och den är ju jävligt liten alltså… Jag tror dock det skulle gå om han får sticka ut huvudet under flygningen. Alla tips och historier är välkomna!

Min nya sidekick och jag en kväll på landet innan sommaren <3

24 24
Confessions of a Foodie Doggies Travel

En mardrömsflygning och snaps från Paris

August 14, 2017

Frånvaron beror på att jag hade så extremt mycket att göra innan jag drog från Miami. Jobb + flytt. Nu fattar jag varför de säger att en flytt är nummer 4 mest stressfyllda händelser efter död, sjukdom och skilsmässa. Och jag har ju gjort en del av detta den senaste tiden. Känner mig fortfarande helt mör. Men mer om London i ett senare inlägg!

Nu är jag i London, men först lite Paris… Detta lilla pitstop blev verkligen inte som jag tänkt mig.. Inga romantiska foton framför Eiffeltornet eller sena nätter på rökiga jazzklubbar, jag var helt enkelt varit för trött. Pardon my French, men jag har varit SÅ IN I HELVETES JETLAGGAD denna gång. Aldrig någonsin upplevt denna typen av trötthet. Ögonen har känts blytunga och jag gick omkring i en dimma dessa fyra dagar. Det är väl helt enkel så att jetlag blir värre med åldern, för jag har knappt lidit alls av det tidigare. Kom som en käftsmäll helt enkelt, och det var först dagen vi skulle åka vidare mot London som jag började känna mig som mig själv igen.

Tröttheten blev väl inte mildare direkt av att jag hade en riktigt dålig resa på flyget hit, på grund av en viss lite herre som vägrade sova en blund och absolut inte ville att jag skulle göra det heller. Där fick jag igen för att jag sa att han va så bra på förra flygresan till LA. Kändes som om jag reste med ett barn i trotsåldern.

Det började bra…

…Men en halvtimme in i resan blev han förbytt till en liten mops-djävul! Vägrade ligga ner och drog åt alla håll. Skällde när det serverades mat och betedde sig riktigt odrägligt. Bredvid mig satt ett par med en nyfödd liten bebis, men det var jag som fick skämmas. När jag somnade till vid ett tillfälle efter typ 5 timmar så blev jag väckt efter 10 minuter av en flygvärdinna som knackade mig på axeln och sa med barsk fransk accent “you need to control your dog mam“… Tror ni inte att den lille skiten då på något sätt hade lyckats göra sig fri från kopplet och sprang som en vettvilling upp och ner i gången, hoppandes upp på folks knän som låg och sov. Jag höll på att dö. Ingen mer sömn för mig resterande 4 timmar. Så man kan väl säga att jag var rätt mör när jag anlände på Charles de Gaulle, och sedan fick stå i immigration i typ 1.45 timmar. Skitgrisen var hur pigg som helst och la en riktigt stor lös bajs mitt i kön.

TACK GIZMO!

Men vi löste det. Och på andra sidan stod min karl och väntade <3

Jag menar, hur SNYGG är han inte? *lucky girl*

När vi kom till lägenheten var jag bara tvungen att ta en bild på den här som verkade helt oberörd av den helvetiska flygningen. Kolla bara så självbelåten han ser ut! Fuckerrrrrr!

Vi vandrade omkring och tog in staden, jag vinglig och nästans somnandes mestadels av tiden, men det var mysigt ändå. Paris arkitektur är ju inte ful direkt!

         

Titta bara på de här detaljerna!

Råbiffen! Ett måste i Frankrike, trots att jag försöker undvika rött kött.

Så blev det kväll, och jag kämpade med att hålla mig vaken.

Här ser man hur slut som artist jag är, men finns det vin finns det hopp!

Jag mölade i mig ost i Paris. Tre gånger per dag beställdes det in diverse osttallrikar. Och enorma karaffer med vin. Det här med att fransyskor är så smala förstår jag inte alls? Jag får knappt på mig mina kläder och jag var där i fyra dagar.

Avslutar detta inlägg med en bild på monstret. Även om han är förlåten så dröjer det nog tills jag tar med honom på ett flyg ensam igen…

13 13