Browsing Category

Deep talk

Deep talk

Life is meant to be chaotic, create an order and then find the joy.

October 17, 2018

Denna veckan alltså, och det är bara tisdag. Eller nej, denna månaden. En sån månad. Men faktum är att Oktober har aldrig varit min månad, ALDRIG. Det är min sämsta månad på året, och det har alltid varit så. Är inte det konstigt? Jag glömmer det ju lagom tills nästa år, och sen får mamma påminna mig varje Oktober att det aldrig har varit min månad, och det stämmer. All skit händer alltid i Oktober, men det är säkert för att jag helt enkelt mår sämre då och tappar balansen. För det är ju vad jag insett att livet handlar om. Allt i livet… ALLT… Balans. Jag har släppt tanken på det här med lycka… För vad är egentligen lycka? Jag har ingen önskan om att vara “lycklig” längre, jag tror inte ens jag vet riktigt hur ren och skär lycka smakar om jag ska vara ärlig. Och om jag smakat den så har den ganska snabbt övergått till en bitter smak i munnen. När jag har jagat den, så har det ofta lett till destruktiva mönster och ett ett ganska brutalt fall från klippan när den tog slut. Jag vill ha stabilitet och ett purpose… Jag vill välja saker som är bra för mig, inte saker jag nödvändigtvis suktar efter.

Följer ni Jordan Peterson? Han har blivit en av mina största gurus. Jag var och såg honom på The Fillmore här i Miami för ett par månader sedan, och jag känner att jag äntligen fattat lite vad det handlar om. Jag har i hela mitt liv sökt kickar och “lycka”, och det har gjort att jag hamnat i ett sånt stort kaos att jag inte ens orkat börja finna en ordning i det. Jag vill inte “bara vara lycklig” längre… Jakten på lycka blev olycka för min del. Klart att det inte är samma för alla, men för mig har det varit så. Jag är en kaotisk person och det jag behöver för att må bra är helt enkelt ordning och reda, hur trökigt det än må låta. Jag behöver ha en roll och jag behöver veta vad det rollen är, under de perioder jag gör det så mår jag som allra bäst. Och jag kan till och med uppleva LYCKA, men på ett kontrollerat plan. Haha, herreguuuud vad jag låter som en deppig baseline tråkmåns just nu, det är ju det sista jag är, men förstår ni lite vad jag menar? Jag spårar verkligen ibland, och när jag gör det så GÖR jag det, jag har kul och jag tänker inte alls på ordningen, men i det stora hela så är det viktigt att jag tänker på att inte hela tiden eftersträva den där konstanta lyckan.. Det brukar bli väldigt fel då. Är inte lycka ett jävla säljjippo ändå? Jag blir rent ut sagt bara stressad av ordet nuförtiden.

Månader som Oktober är såna jag måste påminna mig själv hur tacksam jag är, för det är jag. Tacksam tacksam TACKSAM. Även när precis allt går fel. Månader som dessa så är det sånt här jag lyssnar på. Vågar jag slänga en till motivational YouTube video ert håll? Jomen det tror jag att jag gör… Denna är en viktig en.

16 16
Deep talk

I lied and said I was busy

October 11, 2018

Igår var det World Mental Health Day, och jag missade att säga något om det då så jag tänkte att jag gör det nu, lite personliga tankar bara. Som ni vet är detta ett ämne jag brinner för, och har gjort alltid. Långt innan det blev “trendigt” att prata om ångest och depression. Långt innan det inte var tabu att prata om. Jag är glad att jag pratade om det då även om jag var väldigt ensam i det, och till och med blev utfryst ibland för att jag gjorde det. Det är hemskt, men det var inte många i min omgivning som fattade då. Eller om de fattade, så valde de att se åt andra hållet eller så orkade de helt enkelt inte med det. I don’t blame them – det är inte det, jag förstår idag att det kan vara väldigt påfrestande att vara nära någon som inte mår bra. Det påverkar en själv att vara kring negativ energi, och det blir ofta konflikter. Och det finns ju så mycket lättare och fluffigare saker att ägna sig åt. Ingen vill väl vara runt en person som ser svart på livet, och inte riktigt kan skratta och skåla med glittrande ögon.

Det här citatet reagerade jag på… För precis så var det för mig, och är fortfarande ibland.

Jag försökte dölja min orkeslöshet länge. I mångas ögon var jag ju den “roliga och spralliga tjejen med skinn på näsan”. Och det var jag, ibland. Sen så fanns det stunder jag inte ens orkade gå upp ur sängen. Ja, jag ljög ibland. Jag sa att jag skulle på nån kul middag på nåt flott ställe, när någon frågade vad jag skulle göra i helgen och om jag ville hänga på det ena eller det andra… Nån premiär eller “alla var där”-event. Jag ville inte vara den där personen som bara orkade ligga hemma i sängen och trycka i sig bytta på bytta med Ben & Jerry’s. Jag ville inte vara den personen. Jag ville vara den dära kuliga sociala, och ändå rätt glamourösa  filuren jämt, men det orkade jag inte. Ibland kunde det gå månader utan att jag orkade, och då var jag inte sedan välkommen när jag väl gjorde en enorm kraftansträngning och drog mig upp ur hålet, ut ur sängen och tillbaka till livet… När jag skulle försöka igen, då var jag bortglömd… ointressant… till och med konstig.

Det var ofta antingen eller. Allt eller inget. Och det är nog inte så konstigt när jag tänker efter, för jag är uppvuxen i en miljö där det har varit så nämligen. Min pappa har alltid varit väldigt WHAM in your face, supersocial och alltid on top. Alltid on his A game. Jag tror inte han har riktigt mått dåligt i hela sitt liv, och när han upptäckte att jag vid en väldigt ung ålder gjorde det ibland, så var det bara “RYCK UPP DIG! Se vilka möjligheter du har!”. Han påpekade ofta hur väldigt smart jag var, och vilken potential jag hade om jag bara kunde “BUCK UP”. När jag inte orkade leva upp till det så bestämde jag mig för att bara inte försöka alls. Medelmåttigt var ändå inte bra nog.

Min mamma däremot har alltid varit tvärtom… “Ta nu inte på dig för mycket”… “Tänk på att du inte har ett så starkt psyke”… “Men det där klarar du nog inte av Anna, ha inte så höga förhoppningar och sätt inte sån press på dig själv, du är inte bra under press!”. Utan att verka otacksam gentemot mina föräldrar, som verkligen har gjort ALLT för mig och ALLTID funnits där, så hade jag nog i efterhand önskat att jag kunde fått en lite mer balanserad syn på vad som förväntades av mig. Inte allt och inte ingenting. Jag vet att min mamma har varit känslig, uppmärksam och oroat sig för hur jag mår, därför att hon inte själv mådde så bra i sina unga år. Jag kan tänka mig att jag själv som förälder skulle vara exakt likadan, för jag skulle se alla tecknen och försöka skydda mitt barn från världen. Det är nog väldigt lätt att bli hyperkänslig när man själv har gått igenom depression och mörka perioder. Men det som är grejen är, att det är nog inte bra att känna efter så mycket ibland. Min mamma frågar ofta mig något i stil med “hur MÅR du nu egentligen Anna.. Du låtsas väl inte att du mår bra men egentligen är det dåligt? Du är ju så bra på att hålla masken”… Och då börjar jag tänka… Jomen mår jag verkligen bra? Tillräckligt bra? Kanske mår jag ändå lite dåligt? Kanske känner jag mig ändå lite nedstämd? Det slutar sällan bra för mig.

Jag jobbar fortfarande med att hitta den där balansen, och jag börjar mer och mer närma mig det där som jag pratade om i mitt första blogginlägg efter uppehållet, att bara jag gör något och försöker så blir det ofta bra nog. För mig själv i alla fall.

I mina ögon borde varje dag vara World Mental Health Day varje dag, och jag är glad att vi börjar gå åt det hållet. Att det uppmärksammas och får lov att ta plats. Att man inte ses som ett misslyckande eller att man inte får va med för att man inte mår bra. Det är jag väldigt glad för, för jag vet hur det kändes att vara där när det inte var så.

33 33
Deep talk

Det här med PMS och irrationella känslor i allmänhet

October 2, 2018

Det blir ju aldrig gammalt eller hur? Jag kan prata och förundras över hur mycket det kan påverka somliga av oss kvinnor hur mycket som helst. Tycker det är ganska intressant, samtidigt som det är sjukt jävla jobbigt förstås. Men man har ju åtminstone nåt att skylla på så att man kan bete sig som ett kolhydratgluffsandes, lipandes, no fucks given-monster en vecka i månaden. För min del är det så att jag är på lite halvdåligt humör i drygt en vecka, och riktigt illa i ett par tre dagar av den, så det är ju ett problem får man väl ändå medge. Säkert större för mig än för de flesta, men jag har faktiskt i dagsläget lärt mig hantera det så att det inte går ut över mig själv eller mina relationer alltför mycket. Jag går ju i terapi en gång i veckan (för smaskiga 200 dollar i timmen, jo man tackarrrrrr.. it’s expensive to be sane in this country) och har lärt mig att undvika onödiga konflikter. Jag är ganska säker på att jag kan härleda mycket av konflikterna som har varit i mitt liv till PMS, men också att jag blir otroligt “fight or flight” när jag känner mig intryckt i ett hörn. Låter man mig inte rusa iväg, utan petar på mig när jag är i det läget så hugger jag till, och jävligt hårt också!

Nuförtiden när jag hamnar i en konflikt, går jag ALLTID därifrån och samlar mig innan jag kommer tillbaka i sk “wise mind”. Detta kan ta några minuter, timmar eller till och med dagar, men det spelar ingen roll… Jag tar inga konflikter, viktiga diskussioner eller beslut när jag är i “emotional mind”, hur mycket än personen eller personerna jag är i en konfrontation med vill ta det där och nu. Detta har typ förändrat mitt liv, att jag inte fattat det innan!? Så många onödiga dramatiska situationer och impulsiva, felaktiga beslut man hade kunnat undvika om man applicerat detta i sitt liv tidigare. Jag har alltid trott att “jag är sån här”. Jag är känslig, hetsig och impulsiv som person, jag är född sådan och det finns inget jag kan göra för att ändra på det, men så är det inte… Ja, jag är allt det där, men inte hela tiden och inte om jag får lite tid på mig att komma fram till rätt sätt att hantera situationen bäst på. Vi är alla olika, somliga är i “wise mind” nästan hela tiden, och andra tvärtom. Jag skulle inte vilja vara som en robot heller såklart, och att hitta den balansen har varit livsomvälvande för min del. Jag känner att jag har kontroll i de flesta situationer som uppstår, och DET ÄR SÅ SKÖNT. Trodde aldrig att jag skulle känna så. Klart att det har att göra med att man blir äldre också, men den där destruktiva impulsiviteten jag haft i hela mitt liv är ingenting jag saknar. Jag känner att jag idag är impulsiv på ett bra sätt – det har gått över till charmig spontanitet, if I may say so myself :)

Men såklart att min PMS går ut över somliga ibland ändå. Jag tänker till exempel på den stackars killen bakom kassan som ikväll fick uppleva DÖDSBLICKEN a la Hibbs när han oskyldigt frågade “are all these snacks for you” i skämtsam ton med ett sött halvleende… Bet he wished he didn’t open his mouth.

Och den oresonliga ilskan att INGEN HAR UPPFUNNIT EN SOCKERFRI, KOLHYDRATFRI DONUT ÄNNU!? Eller att man kommer hem och ens partner INTE HAR SPRIDIT ROSENBLAD fram till sängen där det väntar en gigantisk… chokladask m.m. Och JO, vi MÅSTE kolla på The Notebook igen och jo DU MÅSTE GRÅTA MED MIG ANNARS ÄR DU ETT JÄVLA SVIN, helt ärligt. Och kan alla bara FATTA att jag inte är PSYCHO bara för att jag är arg, skrattar och gråter inom loppet av tio minuter.

Tack på förhand liksom.

Men jag måste ändå säga, att trots alla dessa jag-vill-icke-existera-just-nu-känslor, så gick jag till Barry’s Bootcamp i eftermiddags. Bara en sådan sak tycker jag är värd femhundra olika sorters snacks och godis, och det är bäst för er och killen bakom kassan att ni håller med.

12 12
Deep talk

the hard season will split you through. do not worry. you will bleed water. do not worry. this is grief. your face will fall out and down your skin and there will be scorching. but do not worry. keep speaking the years from their hiding places. keep coughing up smoke from all the deaths you have died. keep the rage tender. because soft seasons will come. it will come. loud. ready. gulping.

September 18, 2018

Jag har tänkt att jag ska börja skriva på det här blogginlägget i snart ett år nu. För varje gång blev jag lite mer säker på att jag skulle klara av det, men när jag väl satt där med fingrarna på tangentbordet slutade det lik förbannat på exakt samma sätt… Tomhet. Sorg. Förvirring. PANIK. Noll motivation. Skam. En känsla av overklighet.. Drömde jag? PANIK. Är det här mitt liv? Är det bra? Är det katastrof? Är det över? PANIK. Är det ödet? Hade allt en mening?

Jag har inte haft några svar, så det är därför det här blogginlägget dröjt så länge. Jag har inte vetat hur jag ska svara på eller formulera ett jävla skit, och jag vet helt ärligt inte om jag kan (eller vill!) det forfarande, men man måste ju tvinga sig själv börja någonstans, så det är vad jag gör nu. Det svåraste är ju att börja… nånstans… med något. Min hjärna har varit mos, vilket jag ju i efterhand förstår är vad som händer när man går igenom ett trauma. Det känns fortfarande surrealistiskt, och jag känner mig inte alls redo för att börja det här nya kapitlet, med er och med mig själv här på bloggen, men jag gör det. För jag vet att det i slutändan kommer ge så mycket. Ni och den här bloggen har egentligen varit det enda konstanta i mitt liv sedan jag var 20 år gammal… Förstår ni hur otroligt det är på ett sätt? Genom allt, så har jag bloggat och haft er vid min sida. Genom eld och vatten, för att vara klyschig.. som kanske mycket av det här inlägget är, men va fan, klyschor kan vara nödvändiga och sanna ibland. Visst vi har haft ett par mindre breaks, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Det har varit det enda som jag egentligen varit säker på i mitt liv, någonsin, tror jag; att jag kommer hitta tillbaka hit. Tillbaka till mig själv och den personen jag vet att ni ser. Genom vått och torrt (here we go igen.. förbered er på mer). Kanske är det för att jag inte haft er vid min sida som det tog mig så lång tid att börja se ljuset i den berömda mörka tunneln.

Man måste bara börja skiten ur det, sedan löser sig allteftersom, visst är det så? Vi löser det as we go along, visst gör vi? Tillsammans. Jag kan inte lova att jag kommer berätta om det jag varit med om. Kanske inte nu, kanske aldrig någonsin… Jag vet helt enkelt inte ännu. Men jag kan lova att berätta om hur jag känner. Då, nu och inför framtiden. Det är allt jag kan ge, just nu i alla fall. Jag hoppas att ni godtar det trots att jag vet att ni såklart är nyfikna, och vill att jag spyr ut precis allt som jag ju gjort så många gånger tidigare. Men den här gången måste jag få ta min tid. Detta är ett stort steg för mig, att sitta här och äntligen knappa på tangenterna. Jag har inte skrivit ett ord på ett år, för att jag inte har kunnat eller orkat acceptera att det är. Att skriva är att inse att det ÄR. Jag har alltid kunnat gömma mig bakom ord jag pratar, men aldrig bakom de jag skriver. Då är det på riktigt för mig, inga ursäkter, ingenstans att gömma sig. De står där, nedprintande och verkliga.

Man vaknar en morgon mitt i livet och har allt, sen vaknar man nästa och har förlorat allt. Det man just där och då tror var allt. Så fort kan det gå. Så fort att man inte fattar att det händer… att det hänt. Jag är en väldigt otålig människa. Händer inte saker på en gång (och då menar jag väl framsteg, det motsatta är man nog väldigt tålig på att låta det ske) så kan det lika gärna kvitta, men i allt det här så har jag tvingats att vara tålmodig. Det har inte funnits något val. Jag försökte med näbbar och klor att försöka komma vidare. Fort som fan. Lämna allt bakom mig. SE LJUSET. Men det resulterade bara i att jag hamnade bakom ruta ett på en ännu mer destruktiv fucking sugig ruta än den jag kom från. Ibland förstår man inte varför man måste gå nedför en viss väg, eller varför en olycka sällan kommer ensam, men jag har äntligen insett att det måste vara så att det finns en mening med att allt händer. All smärta och sorg är något vi måste utstå för att utvecklas och bli den personen vi är menade att bli och leva det livet som vi är menade att leva. Alla vägar, hur smärtsamma de än må vara, leder till det. En dag kommer du förstå varför, och den dagen kommer vara den mest frigörande dagen i ditt liv. Jag vet inte om jag förstått det på riktigt tidigare. Jag har nog sagt det, men jag vet inte om jag verkligen har sett det klart och tydligt.

Allt man väl egentligen vill i livet är ju att hitta en mening med det hela, och NI har många gånger varit den för mig. Det må låta stort och överväldigande, jag har nog inte insett det själv många gånger, men så har det varit. Mitt lilla skrivande har kanske varit egoistiskt på det sättet. Inte för att jag varit i behov av bekräftelse på något sätt (eller ok, vem var inte LITE i behov av den skiten när man var 20-nånting), men för att jag kände att jag gav tillbaka något. Jag har gått igenom helveten men också så himla mycket fint, och ni har varit där att ta av och återgälda allt. Mitt förhållande till er är det längsta jag har haft förutom det till min familj. Jag är inte en begåvad skribent överhuvdtaget, så det är inte det jag försöker hävda här, men att få skriva till er har gett mig en mening med så mycket i livet. With all it’s ups and downs. En mening att få uttrycka mig och bli hörd, på mitt sätt. Och det har varit en stor ynnest att ni har hört mig och sett mig i alla dessa år. Och att jag i retur har fått höra och se er. Det har varit en sån stor del i den utveckling jag har gjort under mitt liv. Jag är ödmjuk inför den. Jag är ödmjuk inför det ni gett mig, och det vill jag aldrig att ni glömmer. Det har varit något av det största jag haft, jag skiter i om det låter patetiskt, jag är stolt över det. Jag är stolt över oss.

Men om vi nu ska blicka framåt, ska vi våga göra det? Jag tror att det här är början på något stort. För mig vet jag att det är det i alla fall, och jag har mycket att prata om. Detta var faktiskt ganska jobbigt, det här steget, men nu är det gjort och jag känner lättnad. Jag har börjat hitta tillbaka till mig själv och jag är så obeskrivligt tacksam över att det äntligen hände.

This is just the beginning.

77 77
Deep talk

Saker jag måste/vill vara/inte vara/bli-tankar

October 9, 2017

Jag vaknar upp mitt i nätterna. Otaliga gånger. Antingen av mardrömmar eller av tankar som jag hade skrivit ner om jag orkade räcka mig efter mobilen som ligger på laddning steg från sängen eftersom jag använder en adapter som bara ett uttag tar, och sladden är fan för kort. Men de kommer väl igen, de gör de alltid.

Jag har en vision att jag en dag kommer sitta och skriva tills fingrarna blöder. Har nog alltid haft den, när jag tänker efter. Jag sitter vid havet, någonstans, och skriver om allt jag lärt mig av mitt liv. Dag ut och dag in sitter jag och skriver. Även om ingen kommer läsa det, så har jag skrivit ned det. Men just nu kommer inte orden ut som jag vill, hjärnan strular. Den har gått in i den berömda väggen.

Känner mig som ett pappersark som nån bara skrynklat ihop och slängt i papperskorgen, och där ligger jag nu. Men, jag hamnade inte i dokumentförstöraren. Jag har chans att skrynklas ut igen!

Kan ändå inte låta bli att tänka på alla brister jag har som också måste skrynklas ut. Hur jag ska bli en bättre människa. Sånt man tänker på när saker och ting krashar… Det är nyttigt på ett sätt, även om man säkert kommer glömma bort precis allt när saker och ting börjar ljusna (pluspoäng att jag tänker på att saker och ting kan börja ljusna!!!):

Jag måste le mer, bli en sån där leende käck person som lyser som solen och folk bara gillar (måste lyssna mindre på deppig musik på stan). Jag vill bli mer av en optimist än en realist! Släppa saker och inte vara den enda som grubblar och håller dem vid liv. Måste börja springa (ingen fuckar med en maratonlöpare). Jag ska visa mindre känslor i allmänhet. Aldrig höja rösten, aldrig låta någon upptäcka att jag blivit påverkad. Av något. Jag vill bli mer självisk.. JO. Man behöver inte vara den snällaste personen i världen som tänker på andra före sig själv… Det kanske är trevligt för andra, men ibland är det nödvändigt att finna sin egen girighet. Bli lite mer kalkylerande… hell, everybody else is. Och jag måste sluta informera varenda människa jag träffar om mina många svagheter, bara för att jag inte skäms och är stolt över att jag är “mänsklig”. Folk använder för ofta dem emot en, tyvärr. Ibland är det bättre att dölja det svaga och i hemlighet bygga på det starka. Jag måste sluta oroa mig för imorgon.. nästa vecka… nästa år – jag vill fokusera på NU, annars äventyrar jag nog det också. Och det viktigaste av allt, jag ska lära mig att börja lyssna på min magkänsla. Gud, detta är nummer ett egentligen. Det är precis som Oprah sa – “Every right decision I have ever made has come from my gut. Every wrong decision I’ve made was the result of me not listening to the greater voice of myself.”

Vad vill ni bli mer av? Vilka vill ni vara när allt kommer omkring? Nyttig diskussion ändå?

Utsikt från balkongen igår kväll. Älskar Göteborg när solen skiner.

23 23
Deep talk

Har Gud nån plan för mig då?

October 3, 2017

Det har varit stormigt i Göteborg de senaste dagarna. Regnet följs upp av små ögonblick av solsken innan det börjar storma igen. Vädret har tagit efter mitt sinne.

Jag har börjat kolla på flygbiljetter tillbaka till verkligheten, till livet, men jag är inte redo ännu. Jag behöver träffa en trauma terapeut några gånger först. Det går inte att fly undan detta, hur mycket jag än skulle vilja. Kommer förmodligen behöva följa upp med PTSD-terapi under en lång tid.

Jag ser hela tiden citat överallt, folk som skriver att allt “makes sense” nu, Gud hade en plan “all along”. Jag kan inte låta bli att undra om Gud har en plan för mig? Eller har han kanske bara det för starka personer med fler följare på instagram… Just nu känner jag mig bortglömd. Av Gud, av mig själv och av fucking allt och alla. Som en liten lort på jordytan. Jag vet att det är depressionen som talar, men det gör det inte mindre smärtsamt för det. När jag kommer tillbaka, kommer jag tillbaka starkare den här gången? Jag hoppas det. Då kanske Gud har en plan för mig också.

35 35