Browsing Category

Deep talk

Deep talk

GOMÖRRON GOMÖRRON GOMÖRRON!

March 26, 2019

Jomesåatte vem var uppe och köttade av ett Barry’s pass kl 08.00 i morse? Jo lilla jag! Kan inte sluta förundras över mig själv att jag faktiskt gör detta. Hade någon frågat mig om jag skulle hänga med på Barry’s för ett år sedan hade jag svarat att jag hellre äter en bajsmacka.

Någon som har varit på den i Götlaborg förresten? Tänkte att jag får riva av några pass när jag är där i ett par månader nu. Ska bli intressant att jämföra. Jag träffade några tjejer som brukade gå i Stockholm för ett tag sedan, och de sa att passet här var MYCKET jobbigare än i Sverige… Och att instruktörerna inte skrek “fuck” varannan mening där heller hehe.

Nu sitter jag och dricker min andra kopp kaffe för dagen och försöker få lite jobb gjort, men det är inte så lätt när den här herrn bestämt ska vara i mitt ansikte 24/7…

Igår var en lite jobbigare dag. Jag tänkte mycket på Josefin Nilsson efter att ha sett dokumentären. Jag fattar inte att jag inte visste om vad hon varit med om!? Varför pratade ingen om det!? Varför pratar man om det först nu, 3 år efter hennes död… Jag förstår inte…Hur kan du leva med dig själv? HUR kan du LEVA MED DIG SJÄLV? Ingen ånger, inget försök att ta ansvar… Inte för att det hade hjälpt NU, men VA FAN… Du är ingen människa… Ett litet vidrigt kräk är vad du är.

Jag var också hos min terapeut igår och vi håller på att gå igenom min egen uppväxt vilket har öppnat mycket sår som jag tidigare sytt ihop med en rostig nål. De såren har varit infekterade länge, ömmat länge, men jag har aldrig vågat skära bort dem. När jag berättar min historia, så säger Jill att jag bortförklarar mycket som hänt mig… Jag försvarar och jag tar på mig skulden. Jag har ingen medkänsla för det lilla barnet, eller den vuxna kvinnan för den delen. Jag tror inte ens att jag inser att det var mig det hände.. “Jag har ju klarat mig, jag står ju här idag så det var väl inte så illa”… Det är en överlevnadstaktik på ett sätt såklart, men jag kommer aldrig komma över det helt om jag inte en gång för alla öppnar upp och rensar ut varet. Jag inser att jag tagit ut mycket av min sorg och ilska på människor och situationer som inte förtjänade det, och jag gör det fortfarande, men det måste ju komma ut någonstans…

Att jag inte gjort detta tidigare är verkligen en skam, men bättre sent än aldrig. Jag tänker också på Josefin och så många andra som inte fick ett “bättre sent än aldrig”. Ja det är mycket tankar som flugit och farit i mig dessa senaste dagarna.

Ta hand om er och era nära och kära hörni. Tyckte idag var en bra dag att påminna om detta <3

27 27
Deep talk

Älskad.

March 13, 2019

Gomorron på er!

Min mamma och hennes man är just nu här och hälsar på, så jag har flyttat ut i vardagsrummet igen. De är däremot inte riktigt lika krävande som papps hehe. SÅ mysigt att ha dem här. Ibland önskar man ju att man bara kunde flytta in i ett stort hus med hela sin familj och leva som italienarna gör… Eller ja, tanken är ju fin, kanske inte hade funkat lika bra i längden.

Nu ska jag göra min favoritfrulle här, har blivit helt beroende av shakes, smakar som glass typ? Jag har totalt tappat det vad gäller min kost, popcorn, chips och godis varje dag, MEN jag försöker starta dagen på ett bra sätt i alla fall.

Till nåt annat som ni kommer tycka är lite mer spännande då.. Jag har fått en hel del frågor om mitt civilstånd, och jag faaattar ju att ni är nyfikna och faaaattat att jag inte är singel. Jag har faktiskt inte varit det på ganska länge. Det är lite av en komplicerad situation, men jag har också varit försiktig och rädd. Otroligt rädd. HAN är ju det finaste jag har.

Jag gick ju igenom en otroligt tung separation för ett och ett halvt år sedan, en separation som ingen av oss hade kunnat förutse. Det var ingen som lämnade den andre, ingen som var otrogen eller något sådant, utan det var ett uppbrott som kom på grund av omständigheter ingen av oss kunde påverka där och då. Jag älskade mitt ex otroligt mycket, och han älskade mig, det vet jag. Det räcker inte ibland. Det räckte inte då. Jag tampas fortfarande med det, att love faktiskt inte är all you need. Jag har alltid trott att det var så, men jag inser nu att man måste vårda en relation ömt för att den ska överleva allt, oavsett hur mycket man älskar varandra. Man måste hantera den som ett ömtåligt föremål, sätta den på bästa platsen i rummet och inte kasta omkring den med tron om att den inte kommer tappas och krossas. Jag gjorde inte det i min förra relation, det förstår jag nu. Jag satte den inte på finplatsen i rummet, och jag bollade ofta riskfyllt med den. Jag tar på mig ansvaret för att den till slut gick i kras, även om det var mycket annat som hände runt omkring som jag inte kunde påverka. Det var orättvist och det var hemskt, jag låg på botten men här står jag idag. Man klarar så jävla mycket mer än man tror, och vackra saker uppstår i de djupaste mörker.

Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, om det är något jag lärt mig senaste ett och ett halvt åren är det att man aldrig kan förutse något, och ja, jag är skadad. Jag visade ju upp min förra relation mycket i den här bloggen och överallt, jag var säker på att den skulle hålla och tänkte aldrig att den inte skulle göra det. Det var ett otroligt nederlag och jag ångrar faktiskt att visade upp den så som jag gjorde i bloggen. Vissa saker är bättre att hålla för sig själv, även om man vill skrika ut det till hela världen.

Jag vet inte om jag kommer visa upp min nuvarande relation här, och om jag gör det när det kommer bli. Jag vet inte om den kommer hålla till imorgon eller i resten av mitt liv, det enda man kan göra är att vårda ömt, kämpa och aldrig sluta hoppas, men jag tar ingenting för givet längre.

Det jag kan berätta nu är att min person är fantastisk. Han är starkare än mig, han är snyggare än mig, han är smartare än mig, han är roligare än mig och han är YNGRE än mig (jag måste ju givetvis följa den senaste trenden ligga rätt i tiden osv hehe).

Jag har ju faktiskt lite av alla de där ovanstående grejerna om jag får lov att säga det själv (och det får jag ju i min blogg?), men det som är intressant är det han har som jag inte har. Han är min motpol i mångt och mycket, och jag har aldrig varit med någon som har så många egenskaper jag saknar. Jag har nog sökt mig till mycket liknande personer tidigare. Han är en riktig “doer”, när jag tänker att det där kan jag göra imorgon eller om hundra år peppar han mig till att göra det NU. Han är en karl som vet hur man kommunicerar (finns dom ens!? Japp, tydligen) och förstår mig när jag inte ens förstår mig själv. Han är en romantiker som aldrig, aldrig ger upp på kärlek. När jag är redo att slänga in handduken, när jag tvekar, så älskar han mig ännu lite till… Han kramar mig lite hårdare, han bevisar sin kärlek lite starkare, lite intensivare. Jag har aldrig känt mig så älskad av någon. Jag vet inte ens om jag är värd att älskas på det här sättet, men han övertalar mig gång på gång att det är jag. Han är klok som en gammal man men har en kropp som en ung man :)) – My man crush everyday! Jag är den vilda otämjda av oss, den obstinata ballongen fylld av helium och högmod som gärna svävar iväg, han är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Han ser min potential när jag inte ser den själv, och tror att jag kan göra allt om jag bara bestämmer mig för det. Och även om jag inte klarar det, så vet jag att han älskar mig ändå. Han älskar mig ständigt när jag är som värst för han ser mig för den jag är när jag är som bäst. Det är få förunnat att vara älskad på det sättet, och det är jag mycket väl medveten om. Jag har aldrig riktigt trott att jag varit värd att kämpas för, han visade mig att DET ÄR JAG. Jag är en människa som har många lås jag samlat på mig under hela mitt liv, det är tidskrävande, ansträngande och kan verka omöjligt att hitta rätt nycklar och öppna alla, men han har liksom bara brutit sig in. Det är läskigt men alldeles underbart.

34 34
Deep talk

tvåtusennitton

January 9, 2019

Hjälp, vi är över en vecka in på nya året och det har ekat tomt här… Ledsen för det! Jag känner redan att jag har kommit en bra bit på vägen med att bearbeta allt som hände förra, jag vet att man egentligen ska släppa allt när det är ett nytt år, men tyvärr funkar det ju inte riktigt så. På nyårsafton så hade jag min första session hos min nya psykolog. Jag kände att hon jag gick hos tidigare inte riktigt gav mig det jag behövde. Att träffa en psykolog är ju faktiskt något otroligt intimt, och precis som med alla andra relationer i livet så måste man klicka med personen för att det ska hända något, så jag bestämde mig för att sluta gå till henne och testa en ny. Jag träffade “den nya”, Jill som hon heter, faktiskt hos killen som jag gör cryotherapy hos, och vi började småprata. Direkt kände jag en enorm tillit för henne.. jag vet inte varför, men något bara klickade. Jag såg i hennes ögon att hon var “som mig”. Hon förstod sig på mig och såg rakt igenom mig. Något som de flesta faktiskt inte kan räkna ut på en handvändning, för jag är enormt bra på att anpassa min personlighet och som en kameleont justera mig efter vem jag är med och var jag är. Jag har nämligen behövt göra detta i större delen av mitt liv för att överleva, ända sedan min väldigt otrygga barndom. Jag inser nu att jag har tappat bort mig själv. Jag har hittat henne i korta perioder, men sedan har något trauma hänt och jag förlorat henne igen.

Jag vet inte riktigt vem jag är. En ganska jobbig insikt att komma till vid 33 års ålder.

Jag tänkte gå in på detta mer i ett senare inlägg, hur jag kommit fram till att allt som jag varit med om har gjort att jag hamnat här, men det började när jag blev sexuellt utnyttjad vid fem års ålder. Jag har alltid trott att det inte påverkat mig, men jag inser nu att det var där det började… Det var där jag blev tvingad att anpassa mig och ursäkta situationer och personer för att allt skulle vara “ok”… Allt man vill som fem år gammal är ju att allt ska vara okej. MEN DET ÄR INTE OKEJ. Inget av det jag har varit med om, inte tidigare och inte det som hände i slutet på 2017 är okej. Det är fruktansvärt och jag inser nu att jag förlåtit och försökt ursäkta saker för att jag inte klarar av att min tillvaro “inte är okej”. Jag har skyddat personer som gjort mig illa. Min terapeut förklarade för mig att det finns något som heter “The boiling frog analogy”, och det är precis det som jag har varit med om igen och igen och IGEN i mitt liv…

The boiling frog is a fable describing a frog being slowly boiled alive. The premise is that if a frog is put suddenly into boiling water, it will jump out, but if the frog is put in tepid water which is then brought to a boil slowly, it will not perceive the danger and will be cooked to death. The story is often used as a metaphor for the inability or unwillingness of people to react to or be aware of sinister threats that arise gradually rather than suddenly.

På nyårsafton klockan 04.00 när vi kommit hem, brast det totalt för mig. Jag grät och jag grät i någon speciells famn. Har inte gråtit på det sättet inför någon vad jag kan minnas någonsin. Det var skönt… Befriande att det inte är okej på nåt sätt. Jag grät för att min mamma var sjuk när jag var liten… Jag grät för rädslan att bli övergiven som suttit i mig sedan så långt jag kan minnas. Jag grät för att min oskyldighet blev berövad av min styvbror när jag var fem år gammal… Jag grät för den splittrade familjen som blev kvar när det uppdagades… hur jag kände att allt var mitt fel.. Jag grät för att min enda trygghet i livet, min mormor, inte längre finns kvar. Jag grät för att jag varit ensam på ett stormigt hav i hela mitt liv. Jag grät för den tuffa, modiga och totalt orädda lilla tjejen jag en gång var innan människor och livet började skada mig. Jag grät för allt jag förlorade för lite mer än ett år sedan för att jag ännu en gång kokats levande.

Jävlar vad hon öppnade Pandoras Ask Jill. Det känns otroligt skönt, för jag vill inte längre vara rädd för allt som poppar upp, jag vill se det och jag vill möta det och det känns otroligt bra. Jag tror att jag kommer bearbeta mycket i sessionerna med henne, och jag ser fram emot vad hon kommer lära mig om mig själv.

Tycker den här bilden är så vacker. Hur hon öppnar asken men inte är rädd för alla väsen som flyger ut, utan möter dem och tittar på dem med nyfikenhet och djärvhet.

Ledsen att detta blir lite luddigt, men jag lovar att jag ska skriva mer ingående om allt så fort jag landat lite i vad det innebär.

Vi avslutar on a lighter note… Våren är på ingång, eller vad säger ni? Ett nytt år är här och det ska nog bli ljusare i själen nu.

Och jag firade ett besök på nya restaurangen Swan här i Miami (om ni är här måste ni testa den, amazing!) i… well kanske inte svanbyxor, men fågelbyxor i alla fall :)

Tvåtusennitton, nu kör vi.

45 45
Confessions of a Foodie Deep talk

Bara ett par veckor kvar på 2018

December 18, 2018

Jag har haft lite kompisar här på besök i helgen, så vi var ute och hade kul! JÄTTEKUL! Så kul att jag vaknade upp igår (måndag) och kände mig 58 år äldre. Men idag är man tillbaks på banan, och det är dags att hoppa på cykeln igen. Första spinningpasset på länge är bokat! Kommer dö fem gånger om, men nu jävlar.

Fattar ni att det är EN VECKA kvar till jul nu. Jag fattar det inte. Vart tar tiden vägen vid den här tiden på året? Det var samma vid förra årsslutet. Helt plötsligt var det 2018 och jag fattade ingenting. Det här året har antagligen gått snabbare än något år tidigare. Jag vet ju att det går fortare ju äldre man blir, och jag har ju aldrig varit äldre än nu (förutom i måndags, då jävlar kände man sig gammal), men 2018 har också varit ett sånt konstigt år. Jag kände mig nästan nyfödd när det började, om ni fattar vad jag menar. Otroligt ostadig, men också som att nu kan vad som helst hända. Nu har jag makten att börja om, och bestämma hur mitt liv ska se ut. Ingenting som har hänt spelar någon roll, det enda som spelar någon roll är NUET och vad jag väljer att göra med det. Och fan vad jag har kämpat detta året. Det har varit ren och skär överlevnad, men jag har också aldrig valt att känna efter så mycket, vara uppmärksam på mina känslor och framförallt min intuition. En annan sak jag har insett är att jag förtjänar det bästa. Jag förtjänar att må bra, och det måste vara min prioritet framför allt annat. Jag har tänkt så mycket på andra i mitt liv, satt dem framför mig själv, men det måste det vara slut på nu. Jag förtjänar det.

Det största lärdomen och insikten 2018: Din lycka kan aldrig ALDRIG vara beroende av någon annan eller något annat. Den måste alltid bero på dig själv, och ditt eget liv. Du är din egen lyckans smed. Du behöver inte förstå och make sense of andra och deras handlingar, den enda du måste förstå är dig själv. Låt bara du påverka dig själv, inte andra. Leta inte efter styrka hos andra, finn den i dig själv. Det är svårt att acceptera också… Jag trodde ju verkligen mig veta hur resten av mitt liv skulle se ut, sedan slänger livet dig en curveball, och man måste tänka om.

Anyway, slut på klychighetsnacket för idag. Det är i alla fall otroligt skönt att inte vara där jag jag var idag för ett år sedan. 2018 har varit bra mot mig på det sättet.

Jag har spenderat de senaste dagarna med att äta, laga mat och framförallt planera vad för mycket god man jag ska laga sista veckorna på 2018! Jag har köpt en crock pot och tänkte laga massa mysiga grytor. På julafton blir det en vegansk buffet tänkte jag… Någon som har några juliga veganrecept att dela med sig av?

En mysig frukost igår.

Hur mycket älskar man inte min nya vas från Anthropologie?

Poké bowls intogs också igår… Detta ska jag laga själv i veckan!

På kvällen gjordes det en dumplingsoppa. Och sedan intogs det miljoner snacks. Mysig men trött måndag! 

10 10
Deep talk Fashion/Shop Shop

Ett halsband jag gillar just nu och en rätt jobbig tanke

December 12, 2018

Nu har jag (något försenad som alltid) hakat på trenden med seashell chokern. Detta om något är väl en trend man verkligen kan bära här. Jag har egentligen slutat följa så mycket mode och trender sedan jag flyttade hit, jag går ju mest omkring i tights och sånt, men när jag “klär upp” mig, så tar jag på mig det jag gillar och trivs i. Plagg jag tycker är vackra, som för den skull inte är så fashön. Jag gillar färg och jag gillar bling! Och urringat (no shit)! Det här med raka linjer och sobra färger är inte, och har väl aldrig varit, min grej egentligen.

Jag tänkte på en sak häromdagen, som för mig var ganska revolutionerande, för jag har nog aldrig riktigt tänkt så tidigare. Jag har alltid känt att jag är en ganska destruktiv person, i vissa perioder mindre, andra mer… ibland helt katastrofalt. Jag inser nu varför det är så. När saker är för bra, när jag är lycklig och allt är lugnt och smooth sailing, så klarar jag inte riktigt av det, för jag “vet” att någonting KOMMER hända och rasera allt. Jag är rädd för att må för bra (eller egentligen bra överhuvudtaget), så jag börjar förstöra det själv så att jag slipper vara rädd för att något ska gå åt helvete. Det gäller i stor bemärkelse särskilt relationer. Jag är livrädd för att bli lämnad och övergiven, så jag börjar sakta men säkert nöta på förhållandet så att det ska gå åt helvete innan det sker. Om allt är bra en period, så börjar något rycka i mig.. En inre stress.. När kommer allt gå åt helvete? Det är för bra nu. Såhär bra kan det inte vara, det är inte möjligt… Jag kan inte vara värd att älskas såhär mycket?.. Och så drar maskineriet igång. Jag letar fel, jag börjar inbilla mig saker… Inget duger och nåt är alltid dåligt… Jag börjar sätta andra och annat över min partner… Börja distansera mig och kan bli ganska kall och hård. Muren åker upp igen och jag är inte riktigt närvarande. Känner någon igen sig? Jag uppfyller min egen profetia helt enkelt, och även om jag ju innerst inne VET detta så är det så jävla svårt att sluta med… En ond spiral som man nästa inte vågar komma ur? Det är otroligt märkligt, och något jag tänkte ta tag i en gång för alla. Vart kommer det beteendet från? En otrygg barndom, som med allt annat? Ska i alla fall ta upp det med min terapeut och börja jobba med det.

Två helt olika tankar såhär på onsdagseftermiddagen, pöss på er!

27 27
Deep talk

Life is meant to be chaotic, create an order and then find the joy.

October 17, 2018

Denna veckan alltså, och det är bara tisdag. Eller nej, denna månaden. En sån månad. Men faktum är att Oktober har aldrig varit min månad, ALDRIG. Det är min sämsta månad på året, och det har alltid varit så. Är inte det konstigt? Jag glömmer det ju lagom tills nästa år, och sen får mamma påminna mig varje Oktober att det aldrig har varit min månad, och det stämmer. All skit händer alltid i Oktober, men det är säkert för att jag helt enkelt mår sämre då och tappar balansen. För det är ju vad jag insett att livet handlar om. Allt i livet… ALLT… Balans. Jag har släppt tanken på det här med lycka… För vad är egentligen lycka? Jag har ingen önskan om att vara “lycklig” längre, jag tror inte ens jag vet riktigt hur ren och skär lycka smakar om jag ska vara ärlig. Och om jag smakat den så har den ganska snabbt övergått till en bitter smak i munnen. När jag har jagat den, så har det ofta lett till destruktiva mönster och ett ett ganska brutalt fall från klippan när den tog slut. Jag vill ha stabilitet och ett purpose… Jag vill välja saker som är bra för mig, inte saker jag nödvändigtvis suktar efter.

Följer ni Jordan Peterson? Han har blivit en av mina största gurus. Jag var och såg honom på The Fillmore här i Miami för ett par månader sedan, och jag känner att jag äntligen fattat lite vad det handlar om. Jag har i hela mitt liv sökt kickar och “lycka”, och det har gjort att jag hamnat i ett sånt stort kaos att jag inte ens orkat börja finna en ordning i det. Jag vill inte “bara vara lycklig” längre… Jakten på lycka blev olycka för min del. Klart att det inte är samma för alla, men för mig har det varit så. Jag är en kaotisk person och det jag behöver för att må bra är helt enkelt ordning och reda, hur trökigt det än må låta. Jag behöver ha en roll och jag behöver veta vad det rollen är, under de perioder jag gör det så mår jag som allra bäst. Och jag kan till och med uppleva LYCKA, men på ett kontrollerat plan. Haha, herreguuuud vad jag låter som en deppig baseline tråkmåns just nu, det är ju det sista jag är, men förstår ni lite vad jag menar? Jag spårar verkligen ibland, och när jag gör det så GÖR jag det, jag har kul och jag tänker inte alls på ordningen, men i det stora hela så är det viktigt att jag tänker på att inte hela tiden eftersträva den där konstanta lyckan.. Det brukar bli väldigt fel då. Är inte lycka ett jävla säljjippo ändå? Jag blir rent ut sagt bara stressad av ordet nuförtiden.

Månader som Oktober är såna jag måste påminna mig själv hur tacksam jag är, för det är jag. Tacksam tacksam TACKSAM. Även när precis allt går fel. Månader som dessa så är det sånt här jag lyssnar på. Vågar jag slänga en till motivational YouTube video ert håll? Jomen det tror jag att jag gör… Denna är en viktig en.

16 16