Browsing Category

Deep talk

Deep talk

Saker jag måste/vill vara/inte vara/bli-tankar

October 9, 2017

Jag vaknar upp mitt i nätterna. Otaliga gånger. Antingen av mardrömmar eller av tankar som jag hade skrivit ner om jag orkade räcka mig efter mobilen som ligger på laddning steg från sängen eftersom jag använder en adapter som bara ett uttag tar, och sladden är fan för kort. Men de kommer väl igen, de gör de alltid.

Jag har en vision att jag en dag kommer sitta och skriva tills fingrarna blöder. Har nog alltid haft den, när jag tänker efter. Jag sitter vid havet, någonstans, och skriver om allt jag lärt mig av mitt liv. Dag ut och dag in sitter jag och skriver. Även om ingen kommer läsa det, så har jag skrivit ned det. Men just nu kommer inte orden ut som jag vill, hjärnan strular. Den har gått in i den berömda väggen.

Känner mig som ett pappersark som nån bara skrynklat ihop och slängt i papperskorgen, och där ligger jag nu. Men, jag hamnade inte i dokumentförstöraren. Jag har chans att skrynklas ut igen!

Kan ändå inte låta bli att tänka på alla brister jag har som också måste skrynklas ut. Hur jag ska bli en bättre människa. Sånt man tänker på när saker och ting krashar… Det är nyttigt på ett sätt, även om man säkert kommer glömma bort precis allt när saker och ting börjar ljusna (pluspoäng att jag tänker på att saker och ting kan börja ljusna!!!):

Jag måste le mer, bli en sån där leende käck person som lyser som solen och folk bara gillar (måste lyssna mindre på deppig musik på stan). Jag vill bli mer av en optimist än en realist! Släppa saker och inte vara den enda som grubblar och håller dem vid liv. Måste börja springa (ingen fuckar med en maratonlöpare). Jag ska visa mindre känslor i allmänhet. Aldrig höja rösten, aldrig låta någon upptäcka att jag blivit påverkad. Av något. Jag vill bli mer självisk.. JO. Man behöver inte vara den snällaste personen i världen som tänker på andra före sig själv… Det kanske är trevligt för andra, men ibland är det nödvändigt att finna sin egen girighet. Bli lite mer kalkylerande… hell, everybody else is. Och jag måste sluta informera varenda människa jag träffar om mina många svagheter, bara för att jag inte skäms och är stolt över att jag är “mänsklig”. Folk använder för ofta dem emot en, tyvärr. Ibland är det bättre att dölja det svaga och i hemlighet bygga på det starka. Jag måste sluta oroa mig för imorgon.. nästa vecka… nästa år – jag vill fokusera på NU, annars äventyrar jag nog det också. Och det viktigaste av allt, jag ska lära mig att börja lyssna på min magkänsla. Gud, detta är nummer ett egentligen. Det är precis som Oprah sa – “Every right decision I have ever made has come from my gut. Every wrong decision I’ve made was the result of me not listening to the greater voice of myself.”

Vad vill ni bli mer av? Vilka vill ni vara när allt kommer omkring? Nyttig diskussion ändå?

Utsikt från balkongen igår kväll. Älskar Göteborg när solen skiner.

23 23
Deep talk

Har Gud nån plan för mig då?

October 3, 2017

Det har varit stormigt i Göteborg de senaste dagarna. Regnet följs upp av små ögonblick av solsken innan det börjar storma igen. Vädret har tagit efter mitt sinne.

Jag har börjat kolla på flygbiljetter tillbaka till verkligheten, till livet, men jag är inte redo ännu. Jag behöver träffa en trauma terapeut några gånger först. Det går inte att fly undan detta, hur mycket jag än skulle vilja. Kommer förmodligen behöva följa upp med PTSD-terapi under en lång tid.

Jag ser hela tiden citat överallt, folk som skriver att allt “makes sense” nu, Gud hade en plan “all along”. Jag kan inte låta bli att undra om Gud har en plan för mig? Eller har han kanske bara det för starka personer med fler följare på instagram… Just nu känner jag mig bortglömd. Av Gud, av mig själv och av fucking allt och alla. Som en liten lort på jordytan. Jag vet att det är depressionen som talar, men det gör det inte mindre smärtsamt för det. När jag kommer tillbaka, kommer jag tillbaka starkare den här gången? Jag hoppas det. Då kanske Gud har en plan för mig också.

32 32
Deep talk

HAZY NOTES

October 1, 2017

Minnena är liksom suddiga. Som att allt hände för ett år sedan. Eller mer. Men i drömmarna är dom klara. Bilder så klara att man nästan kan ta på dem innan man vaknar och allt går upp i rök… och det känns som en dröm.

Tankarna snurrar i ett råtthjul trots detta. Runt runt runt. Samma samma samma. BORT BORT BORT. Men man håller sig mentalt precis ovanför vattenytan och krampar tag i vetskapen att det kommer bli bättre som en snuttefilt.

Så småningom kommer allt vara en blank dagbok. Saker man glömde skriva ner, kanske bara nån mening här och där, så man minns inte exakt hur de hände eller hur de kändes längre. Det känns tryggt.

Men så otroligt sorgligt. 

22 22
Deep talk

Alltså ni…

September 28, 2017

Började precis gråta när jag läste din kommentar Alexia, tack för att ni finns. Ni är så himla fina och jag känner verkligen som att jag får stöd av er därute, trots att jag inte känner er. Tack för det. Verkligen. Det var allt jag ville säga.

Hej fina Anna,

Jag läste just ditt senaste inlägg och ville bara skicka en virtuell styrkekram… Usch din stackare, jag vet inte vad jag ska säga mer än att du inte är ensam. Du är en stark, fantastisk person som är värd det bästa och det är förjävligt att det inte alltid är “soligt” för dig för det förtjänar du! Jag har följt dig i många år och känner igen mig i de där mörka perioderna. Jag vet hur hopplöst det känns (och hur frustrerande det är när man har omständigheter och möjligheter som “borde” göra en lycklig). Men jag brukar tänka att hur mörkt det än har varit innan så har det ju gått över, så det lär det göra igen. Det är bara att hålla i hatta’. ;)

Jag hoppas verkligen att det blir bättre snart. Jag tror på dig! :)

Kramar

26 26
Deep talk

Det blev för mycket.

September 28, 2017

Jag går igenom ett trauma, och eftersom jag är mitt i det och måste få bearbeta det på mitt sätt först, så är det ingenting jag vill prata om nu. Någon gång kanske, men inte nu.

“Stressforskning har visat att en viktig faktor för att minska risken för eventuella problem efter en potentiellt traumatisk händelse kan vara att försöka minska stressnivåerna hos den drabbade i akutläget. Därför menar forskarna att man inte bör inleda en bearbetning av händelsen precis efter att den skett. Man bör istället låta personen vila och lugna sig — för att sedan prata om det som hänt, om och när han eller hon känner ett behov av det.”

Så vi får se om jag tittar in här och om det blir något bloggande. Kanske, kanske inte. Jag vet inte just nu. Livet alltså. Ta hand om er.

35 35
Deep talk

De små sakerna.

September 25, 2017

Det är nåt positivt som händer med en när man går igenom en stor chock och sorg. Man ser de små sakerna i livet, och man upptäcker hur blind man varit mot de tidigare. De små sakerna, de små gesterna… de blir plötsligt så otroligt betydelsefulla. Det som räddar en, egentligen. Som när man snubblar på gatan och skrapar upp knäna för att man gråtit så mycket att man ser helt immigt, och en främling kommer fram och hjälper en upp på fötter. Upp. Framåt. Vidare.

Några väl valda meningar från en person man lärt känna under de värsta dygnen av sitt liv. Nåt man kanske bara avfärdat som smicker i vanliga fall, men som man till slut tar till sig som något stort. Någon som ruskar om en när det inte fanns någon annan att göra det, och påminner en om att se bortom chocken. Det berömda ljuset i tunneln. För det finns där alltid. Någon som helt från ingenstans talar ditt favoritcitat från en annan favoritfilm. Hur mörkt det än känns, hur mörkt det än ÄR, så finns det alltid en lampa som kan tändas om man bara själv inte glömmer bort det.

Jag var nere vid havet idag. Där stod en gammal tant vid hamnkanten iklädd ett blommigt nattlinne. Hennes hår var helt vitt och fårorna i hennes ansikte skvallrade om ett liv levt på riktigt. Hon blundade, och när jag gick förbi öppnade hon sina ljusblå vattniga ögon och satte blicken i min. Sen log hon. Det största leendet jag någonsin sett. Det varmaste jag någonsin känt. Vi stod och kollade på varandra en bra stund.. ja, i svenska mått mätt. Jag log tillbaka medan tårarna rann ner för mina kinder sedan satte jag på mig mina solglasögon och gick. Upp. Framåt. Vidare.

55 55