Deep talk

tvåtusennitton

January 9, 2019

Hjälp, vi är över en vecka in på nya året och det har ekat tomt här… Ledsen för det! Jag känner redan att jag har kommit en bra bit på vägen med att bearbeta allt som hände förra, jag vet att man egentligen ska släppa allt när det är ett nytt år, men tyvärr funkar det ju inte riktigt så. På nyårsafton så hade jag min första session hos min nya psykolog. Jag kände att hon jag gick hos tidigare inte riktigt gav mig det jag behövde. Att träffa en psykolog är ju faktiskt något otroligt intimt, och precis som med alla andra relationer i livet så måste man klicka med personen för att det ska hända något, så jag bestämde mig för att sluta gå till henne och testa en ny. Jag träffade “den nya”, Jill som hon heter, faktiskt hos killen som jag gör cryotherapy hos, och vi började småprata. Direkt kände jag en enorm tillit för henne.. jag vet inte varför, men något bara klickade. Jag såg i hennes ögon att hon var “som mig”. Hon förstod sig på mig och såg rakt igenom mig. Något som de flesta faktiskt inte kan räkna ut på en handvändning, för jag är enormt bra på att anpassa min personlighet och som en kameleont justera mig efter vem jag är med och var jag är. Jag har nämligen behövt göra detta i större delen av mitt liv för att överleva, ända sedan min väldigt otrygga barndom. Jag inser nu att jag har tappat bort mig själv. Jag har hittat henne i korta perioder, men sedan har något trauma hänt och jag förlorat henne igen.

Jag vet inte riktigt vem jag är. En ganska jobbig insikt att komma till vid 33 års ålder.

Jag tänkte gå in på detta mer i ett senare inlägg, hur jag kommit fram till att allt som jag varit med om har gjort att jag hamnat här, men det började när jag blev sexuellt utnyttjad vid fem års ålder. Jag har alltid trott att det inte påverkat mig, men jag inser nu att det var där det började… Det var där jag blev tvingad att anpassa mig och ursäkta situationer och personer för att allt skulle vara “ok”… Allt man vill som fem år gammal är ju att allt ska vara okej. MEN DET ÄR INTE OKEJ. Inget av det jag har varit med om, inte tidigare och inte det som hände i slutet på 2017 är okej. Det är fruktansvärt och jag inser nu att jag förlåtit och försökt ursäkta saker för att jag inte klarar av att min tillvaro “inte är okej”. Jag har skyddat personer som gjort mig illa. Min terapeut förklarade för mig att det finns något som heter “The boiling frog analogy”, och det är precis det som jag har varit med om igen och igen och IGEN i mitt liv…

The boiling frog is a fable describing a frog being slowly boiled alive. The premise is that if a frog is put suddenly into boiling water, it will jump out, but if the frog is put in tepid water which is then brought to a boil slowly, it will not perceive the danger and will be cooked to death. The story is often used as a metaphor for the inability or unwillingness of people to react to or be aware of sinister threats that arise gradually rather than suddenly.

På nyårsafton klockan 04.00 när vi kommit hem, brast det totalt för mig. Jag grät och jag grät i någon speciells famn. Har inte gråtit på det sättet inför någon vad jag kan minnas någonsin. Det var skönt… Befriande att det inte är okej på nåt sätt. Jag grät för att min mamma var sjuk när jag var liten… Jag grät för rädslan att bli övergiven som suttit i mig sedan så långt jag kan minnas. Jag grät för att min oskyldighet blev berövad av min styvbror när jag var fem år gammal… Jag grät för den splittrade familjen som blev kvar när det uppdagades… hur jag kände att allt var mitt fel.. Jag grät för att min enda trygghet i livet, min mormor, inte längre finns kvar. Jag grät för att jag varit ensam på ett stormigt hav i hela mitt liv. Jag grät för den tuffa, modiga och totalt orädda lilla tjejen jag en gång var innan människor och livet började skada mig. Jag grät för allt jag förlorade för lite mer än ett år sedan för att jag ännu en gång kokats levande.

Jävlar vad hon öppnade Pandoras Ask Jill. Det känns otroligt skönt, för jag vill inte längre vara rädd för allt som poppar upp, jag vill se det och jag vill möta det och det känns otroligt bra. Jag tror att jag kommer bearbeta mycket i sessionerna med henne, och jag ser fram emot vad hon kommer lära mig om mig själv.

Tycker den här bilden är så vacker. Hur hon öppnar asken men inte är rädd för alla väsen som flyger ut, utan möter dem och tittar på dem med nyfikenhet och djärvhet.

Ledsen att detta blir lite luddigt, men jag lovar att jag ska skriva mer ingående om allt så fort jag landat lite i vad det innebär.

Vi avslutar on a lighter note… Våren är på ingång, eller vad säger ni? Ett nytt år är här och det ska nog bli ljusare i själen nu.

Och jag firade ett besök på nya restaurangen Swan här i Miami (om ni är här måste ni testa den, amazing!) i… well kanske inte svanbyxor, men fågelbyxor i alla fall :)

Tvåtusennitton, nu kör vi.

45 45

You Might Also Like

15 Comments

  • Reply Babbsan January 9, 2019 at 4:12 pm

    Du tar ett enormt ansvar genom att visa att du är svag och också är människa. Att vara stark är att vara svag. Du visar också, per exempel, hur modig du är och vad du varit med om. Du visar ett otroligt föredöme här att allt inte är perfekt, att vi alla bär på saker som är mer komplicerade än vad vi kan se.

    Som du vet har min mamma varit sjuk i hela mitt liv. Min pappa skrev till mig i ett mail, nu för någon månad sedan, att det började när jag var 6 månader gammal. 6 månader gammal började min egen mamma tvivla på sig själv, på vår relation och hon kunde inte riktigt ta hand om mig. Tyvärr har skammen och skulden lagts på henne, och jag har fått bära min mammas sjukdom och sorg mycket. Ingen vuxen har tagit ansvar och ansvaret lades på mig. Nu är vi båda fria, både min mamma med sitt lidande, och jag med ansvaret. Men vart är ansvaret och alla vuxna människors ansvar? Man ska inte behöva bli utsatt som människa, och litet barn, och sedan få all skam och skuld på det. Tycker det liknar lite din historia. Först ska man vara med om det mest traumatiska, fruktansvärda man kan komma på och sedan ska man själv få städa upp efter det. Man ligger redan ner på botten som det är, menar jag.

    Jag är säker på att framtiden är ljus för oss båda, och genom detta så vet du vem du är. Motgångarna har skapat dig men de visar också vem du är. Du är ödmjuk, vacker, klok, rolig och har ett hjärta av guld. Fortsätt med det och addera listan längst med livets väg så ska du se att du vunnit så mycket mer genom din resa än om du inte tog den. <3

    • Reply Anna Hibbs January 10, 2019 at 4:47 pm

      Tack för dina fina ord, tar till mig dem ska du veta! Allt vi kan göra är att kämpa på <3

  • Reply Babbsan January 9, 2019 at 4:22 pm

    https://www.youtube.com/watch?v=13EifDb4GYs

  • Reply Babbsan January 9, 2019 at 4:25 pm

    “Maybe the journey isn’t so much about becoming anything. Maybe it’s about un-becoming everything that isn’t really you, so you can be who you were meant to be in the first place.” – Paulo Coelho

    • Reply Anna Hibbs January 10, 2019 at 4:49 pm

      SÅ SANT!

  • Reply W January 9, 2019 at 8:06 pm

    Anna – ❤️❤️❤️

    Du är så speciell, du har ingen aning. Och du har kommit längre än de flesta av oss. Jag avundas ditt mod och dina möjligheter. Du kan skapa allt, o lite till. Ha bara tillit till dig själv. Jag vet att du gått genom faser av viktras, mycket fokus på yttre osv men det du aldrig verkar ha fattat är att din personlighet är bland dom absolut finaste o vackraste o starkaste där ute. Jag fattar att detta låter flummigt men du anar inte hur älskvärd du är!!!

    • Reply Anna Hibbs January 10, 2019 at 4:50 pm

      Åhhhh TACK fina fina du! Blir alldeles tårögd.. Vad har jag gjort för att förtjäna er!

  • Reply Maria January 10, 2019 at 12:08 pm

    <3

  • Reply Anna January 10, 2019 at 8:00 pm

    Åh relaterar så mycket! Är lika gammal som du och kom också till flera insikter under 2018 om saker från min barndom som påverkar mig än idag (trodde att jag släppt allt sånt när jag blev ”vuxen”). 2019 ska jag börja agera och tänka annorlunda, så spännande det ska bli. Har lovat mig själv att vara mig själv i alla situationer jag kan tänkas hamna i. Kommer nog inte nå hela vägen i år men det är iaf min målsättning. Oj blev mycket om mig, men önskar dig ett fantastiskt 2019!

  • Reply Sanna January 11, 2019 at 4:46 am

    Det var en tröst att läsa det här.
    Jag är på ungefär samma “plats” i livet.
    Ju fler man hör som har varit med om liknande övergrepp och hur de har hanterat livet, så känner man sig mindre och mindre ensam om det.

    Kram till dig och tack för att du orkar fortsätta blogga. <3

  • Reply Anna January 11, 2019 at 6:27 am

    Hej! Har läst din blogg i flera år nu och ville vara skriva att jag tycker du verkar så stark och modig som delar med dig av dina känslor, erfarenheter och upplevelser. Tycker du verkar vara vacker både på insidan och utsidan och känner igen mig själv och kan associera mycket med det du skriver. En annan sak är det här med sockret. Har verkligen också ett destruktivt beteende med socker i perioder. Har du något tips? Kram från en annan Anna

  • Reply Miss O January 11, 2019 at 4:34 pm

    Fick tårar i ögonen. Lyssnar på Celine Dion – the power of love samtidigt som jag läser.
    Du är en av de få som inspirerar mig på olika sätt. Var alltid dig själv. Och det är bra att du tar tag i de saker som du burit på och som gjort dig illa. Det är inte ditt fel. Ingenting har någonsin varit ditt fel. Kom ihåg det.

    • Reply Anna Hibbs January 13, 2019 at 4:50 pm

      så mycket kärlek till dig <3 <3 Tack för att du finns och läser min blogg, det hjälper mig jättemycket i min resa med kommentarer som dina :)

  • Reply anna January 12, 2019 at 6:57 am

    Hejsan! Har läst din blogg i ett par år nu och ville bara skriva att jag tycker du verkar vara en oerhört stark och modig person som delar med din av upplevelser som visar på annat än perfektion. Känner igen mig i mycket i det du skriver. Jag har också ett destruktivt beteende med socker i perioder, har du något tips för att komma ur det? Mvh en annan Anna

    • Reply Anna Hibbs January 13, 2019 at 4:49 pm

      Jag jobbar på det fortfarande, men jag unnar mig mer nu än vad jag gjorde innan då jag kunde vara strikt med kolhydraterna för att sedan bara totalt tappa kontrollen och vräka i mig. Om jag unnar mig det jag är sugen på så händer det mer och mer sällan att jag tappar det på det sättet jag kunde göra innan, då jag kunde ligga inne och bara hetsäta i dagar.

    Leave a Reply