Deep talk

I lied and said I was busy

October 11, 2018

Igår var det World Mental Health Day, och jag missade att säga något om det då så jag tänkte att jag gör det nu, lite personliga tankar bara. Som ni vet är detta ett ämne jag brinner för, och har gjort alltid. Långt innan det blev “trendigt” att prata om ångest och depression. Långt innan det inte var tabu att prata om. Jag är glad att jag pratade om det då även om jag var väldigt ensam i det, och till och med blev utfryst ibland för att jag gjorde det. Det är hemskt, men det var inte många i min omgivning som fattade då. Eller om de fattade, så valde de att se åt andra hållet eller så orkade de helt enkelt inte med det. I don’t blame them – det är inte det, jag förstår idag att det kan vara väldigt påfrestande att vara nära någon som inte mår bra. Det påverkar en själv att vara kring negativ energi, och det blir ofta konflikter. Och det finns ju så mycket lättare och fluffigare saker att ägna sig åt. Ingen vill väl vara runt en person som ser svart på livet, och inte riktigt kan skratta och skåla med glittrande ögon.

Det här citatet reagerade jag på… För precis så var det för mig, och är fortfarande ibland.

Jag försökte dölja min orkeslöshet länge. I mångas ögon var jag ju den “roliga och spralliga tjejen med skinn på näsan”. Och det var jag, ibland. Sen så fanns det stunder jag inte ens orkade gå upp ur sängen. Ja, jag ljög ibland. Jag sa att jag skulle på nån kul middag på nåt flott ställe, när någon frågade vad jag skulle göra i helgen och om jag ville hänga på det ena eller det andra… Nån premiär eller “alla var där”-event. Jag ville inte vara den där personen som bara orkade ligga hemma i sängen och trycka i sig bytta på bytta med Ben & Jerry’s. Jag ville inte vara den personen. Jag ville vara den dära kuliga sociala, och ändå rätt glamourösa  filuren jämt, men det orkade jag inte. Ibland kunde det gå månader utan att jag orkade, och då var jag inte sedan välkommen när jag väl gjorde en enorm kraftansträngning och drog mig upp ur hålet, ut ur sängen och tillbaka till livet… När jag skulle försöka igen, då var jag bortglömd… ointressant… till och med konstig.

Det var ofta antingen eller. Allt eller inget. Och det är nog inte så konstigt när jag tänker efter, för jag är uppvuxen i en miljö där det har varit så nämligen. Min pappa har alltid varit väldigt WHAM in your face, supersocial och alltid on top. Alltid on his A game. Jag tror inte han har riktigt mått dåligt i hela sitt liv, och när han upptäckte att jag vid en väldigt ung ålder gjorde det ibland, så var det bara “RYCK UPP DIG! Se vilka möjligheter du har!”. Han påpekade ofta hur väldigt smart jag var, och vilken potential jag hade om jag bara kunde “BUCK UP”. När jag inte orkade leva upp till det så bestämde jag mig för att bara inte försöka alls. Medelmåttigt var ändå inte bra nog.

Min mamma däremot har alltid varit tvärtom… “Ta nu inte på dig för mycket”… “Tänk på att du inte har ett så starkt psyke”… “Men det där klarar du nog inte av Anna, ha inte så höga förhoppningar och sätt inte sån press på dig själv, du är inte bra under press!”. Utan att verka otacksam gentemot mina föräldrar, som verkligen har gjort ALLT för mig och ALLTID funnits där, så hade jag nog i efterhand önskat att jag kunde fått en lite mer balanserad syn på vad som förväntades av mig. Inte allt och inte ingenting. Jag vet att min mamma har varit känslig, uppmärksam och oroat sig för hur jag mår, därför att hon inte själv mådde så bra i sina unga år. Jag kan tänka mig att jag själv som förälder skulle vara exakt likadan, för jag skulle se alla tecknen och försöka skydda mitt barn från världen. Det är nog väldigt lätt att bli hyperkänslig när man själv har gått igenom depression och mörka perioder. Men det som är grejen är, att det är nog inte bra att känna efter så mycket ibland. Min mamma frågar ofta mig något i stil med “hur MÅR du nu egentligen Anna.. Du låtsas väl inte att du mår bra men egentligen är det dåligt? Du är ju så bra på att hålla masken”… Och då börjar jag tänka… Jomen mår jag verkligen bra? Tillräckligt bra? Kanske mår jag ändå lite dåligt? Kanske känner jag mig ändå lite nedstämd? Det slutar sällan bra för mig.

Jag jobbar fortfarande med att hitta den där balansen, och jag börjar mer och mer närma mig det där som jag pratade om i mitt första blogginlägg efter uppehållet, att bara jag gör något och försöker så blir det ofta bra nog. För mig själv i alla fall.

I mina ögon borde varje dag vara World Mental Health Day varje dag, och jag är glad att vi börjar gå åt det hållet. Att det uppmärksammas och får lov att ta plats. Att man inte ses som ett misslyckande eller att man inte får va med för att man inte mår bra. Det är jag väldigt glad för, för jag vet hur det kändes att vara där när det inte var så.

35 35

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Lina October 12, 2018 at 6:58 pm

    Fan va jag har saknar dina långa inlägg 🙌

  • Leave a Reply