Deep talk

Saker jag måste/vill vara/inte vara/bli-tankar

October 9, 2017

Jag vaknar upp mitt i nätterna. Otaliga gånger. Antingen av mardrömmar eller av tankar som jag hade skrivit ner om jag orkade räcka mig efter mobilen som ligger på laddning steg från sängen eftersom jag använder en adapter som bara ett uttag tar, och sladden är fan för kort. Men de kommer väl igen, de gör de alltid.

Jag har en vision att jag en dag kommer sitta och skriva tills fingrarna blöder. Har nog alltid haft den, när jag tänker efter. Jag sitter vid havet, någonstans, och skriver om allt jag lärt mig av mitt liv. Dag ut och dag in sitter jag och skriver. Även om ingen kommer läsa det, så har jag skrivit ned det. Men just nu kommer inte orden ut som jag vill, hjärnan strular. Den har gått in i den berömda väggen.

Känner mig som ett pappersark som nån bara skrynklat ihop och slängt i papperskorgen, och där ligger jag nu. Men, jag hamnade inte i dokumentförstöraren. Jag har chans att skrynklas ut igen!

Kan ändå inte låta bli att tänka på alla brister jag har som också måste skrynklas ut. Hur jag ska bli en bättre människa. Sånt man tänker på när saker och ting krashar… Det är nyttigt på ett sätt, även om man säkert kommer glömma bort precis allt när saker och ting börjar ljusna (pluspoäng att jag tänker på att saker och ting kan börja ljusna!!!):

Jag måste le mer, bli en sån där leende käck person som lyser som solen och folk bara gillar (måste lyssna mindre på deppig musik på stan). Jag vill bli mer av en optimist än en realist! Släppa saker och inte vara den enda som grubblar och håller dem vid liv. Måste börja springa (ingen fuckar med en maratonlöpare). Jag ska visa mindre känslor i allmänhet. Aldrig höja rösten, aldrig låta någon upptäcka att jag blivit påverkad. Av något. Jag vill bli mer självisk.. JO. Man behöver inte vara den snällaste personen i världen som tänker på andra före sig själv… Det kanske är trevligt för andra, men ibland är det nödvändigt att finna sin egen girighet. Bli lite mer kalkylerande… hell, everybody else is. Och jag måste sluta informera varenda människa jag träffar om mina många svagheter, bara för att jag inte skäms och är stolt över att jag är “mänsklig”. Folk använder för ofta dem emot en, tyvärr. Ibland är det bättre att dölja det svaga och i hemlighet bygga på det starka. Jag måste sluta oroa mig för imorgon.. nästa vecka… nästa år – jag vill fokusera på NU, annars äventyrar jag nog det också. Och det viktigaste av allt, jag ska lära mig att börja lyssna på min magkänsla. Gud, detta är nummer ett egentligen. Det är precis som Oprah sa – “Every right decision I have ever made has come from my gut. Every wrong decision I’ve made was the result of me not listening to the greater voice of myself.”

Vad vill ni bli mer av? Vilka vill ni vara när allt kommer omkring? Nyttig diskussion ändå?

Utsikt från balkongen igår kväll. Älskar Göteborg när solen skiner.

23 23

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply Babbsan October 10, 2017 at 10:41 am

    Min mamma är sjuk och har varit det en längre tid. Har väl spenderat en stor del av mitt liv att offra mig för henne och vara hennes mamma. Och nu, som 26 åring, är jag fri. Det är läskigt och samtidigt en stor sorg. En sorg att inte ha den där uppväxten som alla andra ”verkat” ha, sorg att inte ha den där omsorgsfulla mamman, en närvarande pappa… En sorg för mig själv. Ideer, tankar och frågor kommer om hur jag ska klara mig? Hur blir man med sådana föräldrar?

    Å andra sidan har jag alltid klarat mig själv. Det har bara varit skakigt hitttills med alla omständigheter kring mina föräldrar. Missförstå mig inte, de är starka individer och har haft fina karriärer men inte varit föräldrar helt enkelt.

    Jag hoppas bli en person som kan hjälpa många (det målet jag strävar mot nu!) och ge det hoppet som jag hade behövt när ingen annan finns där. Ge det där ljuset, varma famnen och hoppet som behövs på jorden. Att vi alla hör ihop och ska ha det bra- trots förutsättningar.

    Puss Anna <3

    • Reply Anna Hibbs October 10, 2017 at 10:43 am

      Jag vet PRECIS vad du menar <3

  • Reply Ankan October 10, 2017 at 2:52 pm

    https://open.spotify.com/track/3oeM9NjxfnGAqy8kzQTIRP?si=rwfWCWVN

    Hej Anna , åh vad jag hoppas att du kommer må bättre snart! Vi är många som vill dig väl och läser din blogg och är jätteglada att du delar med dig och vågar berätta hur du mår. När jag läste dina ord kom jag att tänka på Maria Menas låt som jag lyssnade mycket på under min universitetstid och som så många andra oroade sig för framtiden, vad man ville göra, sina prestationer , pojkvänner och allt annat som gör livet.

    Styrkekram från en bloggläsare!

  • Reply Ghjk October 22, 2017 at 1:11 pm

    Hej fina Anna! Om du bara visste hur många inlägg som detta jag skrivit, under många år. Det eviga jag vet vem jag är, vill vara, göra, uppleva, känna, sluta med, förbättra…. men jag vet inte Hur Jag Ska Komma Åt Det! Tills för ett antal år sedan, då jag äntligen sökte hjälp för ångest, depression och ett konstant kaos till liv. Idag är jag utredd, diagnostiserad och medicinerad för ADHD och bipolär sjukdom, och mår plötsligt bra. Jag är lugn, ver vad jag vill och framför allt HUR jag ska göra saker. Jag började rida igen efter tio år, inser att jag förvisso älskar att jobba med barn, men att mitt största intresse är psykologi, så det är vad jag ska göra – och nej, man behöver inte ha en exakt plan för VAD man ska göra med utbildningen om sex år, det är tydligen okej att komma på under tiden! Jag skrev Mensas inträdesprov och maxade, vilket förklarade de sista bitarna – varför jag ofta känner mig ensam, missförstådd, varför det så sällan klickar med folk.
    Min poäng med detta – jag känner så ofta igen mig i det du skriver, och jag tror jag kommenterat tidigare om detta, men jag tror du skulle ha nytta av att göra en helt öppen psykiatrisk utredning.
    All styrka till dig! Hoppas du får må bra snart <3

    (PS. Om du vill ha kontakt, mailadressen har ett extra d för att inte bild ska synas vid kommentaren.)

  • Reply Ghjk October 22, 2017 at 7:58 pm

    …och så vill jag bara tillägga att jag INTE hobbypsykologar, tror mig veta något om dina upplevelser, svårigheter eller känslor. Jag ville vara dela med mig av hur mycket mitt liv vände av att jag fick svar på frågor jag inte ens visste att jag borde ha ställt. Inte så att det vände direkt, verkligen inte. Det tog nog tre-fyra år, för att landa i det, acceptera allt och hitta rätt i medicineringen. Skriver bara helt välmenande, och menar mest att det kanske kan gynna dig, att få lite svar, stöd och hjälp.
    Ursäkta om det lät illa, dömande och besserwissrigt.

  • Leave a Reply