Miami Life Workout

I live and spin where you vacation

September 24, 2018

Alltså vardag blir ju vardag, var än man har den, MEN man måste ändå se det fantastiska i att man bor på ett ställe där man vaknar lite tidigare en morgon och kan promenixa ner till stranden för att se solen gå upp… eller när man kommer hem sent från nattklubben? Ok, det händer aldrig mig nuförtiden men man kan ju låtsas för en sekund att man är så ung och outtröttlig.

Och när man spontant bestämmer sig för att ta en AW och den ser ut såhär:

Jo men jag måste ändå erkänna att det är ganska nice. Jag reflekterade aldrig över det tidigare, knappt alls under de 5 1/2 åren jag bott här i ärlighetens namn, men sedan tar livet vändningar som gör att man ser på saker på helt andra sätt. Nypa-sig-i-armen-sätt. Till exempel när jag nu senast spenderade 2 månader i Göteborg en helvetisk vinter, då fattade man ju vilken härlighet man levde i. Man uppskattade den, och jag är tacksam nästan varje dag nu. Så otroligt fin känsla tacksamhet är. Jag är tacksam av att jag kan gå i t-shirt till en spinningklass klockan 7 på morgonen och sen promenera svettig hem med en shake i handen. Nåt jag aldrig trodde att jag kanske skulle kunna känna tacksamhet över, men det gör jag nu. Att soluppgångar, solnedgångar och spinning skulle kunna framkalla såna känslor. Känns typ lite som ett mogenhetstecken?

Spinning är lite min nya grej förresten. Trodde inte för allt i världen att jag skulle bli en “sån” som gillar spinning, men mirakel händer tydligen när man minst anar det. Jag har aldrig varit på en spinningklass tidigare, men jag förutsatte att det var en sån grej jag bara skulle hata. Vilken tur att jag blivit mindre judgmental på senaste tiden och bestämde mig för att testa, trots att jag var övertygad om att det inte var min grej. DET ÄR JU HELT MIN GREJ! Låt mig sätta er in i scenen: Det är helt mörkt i rummet. Instruktören (som oftast är en rätt het typ) är upplyst längst fram på ett podium, och så blastar dom musik ur högtalarna. Hade jag insett att jag är 33 år så hade jag antagligen haft öronproppar. Det är ett jävla tjoande och folk som skriker “YEAH! YEEEEAAAAH!” från både höger och vänster. Ja, i Sverige hade nog alla suttit och plågats i tysthet, men det här är Amerika… Här tar man i med peppen från tårna. På mitt senaste pass yeahade till och med jag. Herregud det säger vi inte till någon. Nu är det kört. Nu är man Amerikan. Svetten rinner, SPRUTAR, och ingen ser hur tomatröd du blir i fejan. Man kan bara köra skiten ur sig själv där i mörkret klockan 07.00 en måndagsmorgon, och det finns nog ingen bättre start på veckan. Japp, jag har blivit en sån… En spinnande tacksam jävel.

12
Travel

La Dolce Vita i Portofino

September 21, 2018

Så dumt det känns att jag “kom tillbaka” och sen typ bara försvann ett par dagar, men livet tuffar ju på för mig som vanligt här, och det är faktiskt lite svårt att ställa om sig själv att vara en “bloggare” igen? Men jag ska kämpa på för att komma tillbaka in i rutinen. TACK för alla fina ord ni ger mig. Sån skön välkommen-tillbaka-pepp. Älskar eeeeer!

Min äldsta kompis Mia är här på besök just nu, så det kanske är förståligt att jag varit lite extra upptagen också. Vi har känt varandra sedan jag var 4 bast, så vi har ju en del walk down memory lane-fasoner för oss. HERREGUD, hade så kunnat skiva en bok om alla oklara, underbara och naiva äventyr vi har haft under typ 20 år, men det får bli ett senare projekt.

Tänkte börja med att köra på med sista lasset bilder från Italien, efter Cinque Terre så spenderade jag några dagar i Portofino. Inga Kardashians i sikte, men det var rätt gött ändå.

Portofino alltså…

…hur drömmig får man vara?

Jag hade verkligen inte packat en “bloggig” resväska, så ni för ursäkta om jag har samma kläder på mig. Jag upptäckte att hälften av plaggen jag hade tagit med mig antingen var smutsiga eller saknade knappar. Nu blir det till att tänka på vad man har på sig på bilder igen… Måste hitta tillbaka till det konstanta outfitbytandet! Det har varit rätt gött att leva det senaste året i samma tights och sneakers måste jag medge.

Här glider jag på det mest magiska torget ever och tar ett stressigt jobbsamtal.

Det ser ju nästan inte verkligt ut? Dessa vyer <3

Happy as a clam!

Här ser det ut som att jag eventuellt SKULLE jag kunnat vara påväg in för att och gifta mig lite spontant.

Tog en Bellini eller två som sig bör på Hotel Splendido. 28 euro a pop. Men det kändes överkomligt om man jämför med de 2000 euro per natt som det kostar att bo här… Next time!

Det varvades Bellinis med musslor.

Här bakom mig ligger ett ställe jag måste rekommendera! Det ligger på vägen mellan Santa Margherita och Portofino.

Helt random bland klipporna. Capo Nord heter det.

Sjukt god mat, och trots att vinden blåste bort både ett och två glas vitt så var det en härligt dramatisk miljö att sitta och äta den i.

Ett litet tå-dopp efter middagen.

Och ett något varmare fullfjädrat dopp i poolen inpå småtimmarna. Man gillade livet och vyn som intogs över en flaska rött just här.

14
Travel

CINQUE TERRE

September 19, 2018

I augusti åkte jag från Miami hem till Sverige och spenderade ett par veckor kvalitetstid med min familj. Det var nåt jag verkligen kunde njuta av, eftersom tiden jag spenderade sist i Göteborg så var jag i spillror och nära väggen (och kanske ännu värre). Den här gången kände jag mig starkare och det var en enorm lättnad att min mamma kunde få känna det. Jag oroar mig mycket för hur hon oroar sig… Så är det nog när man är ensambarn och har äldre föräldrar, man oroar sig mer för dem än man oroar sig för sig själv.

Jag hann även smita iväg på en semester till Italien, som var otroligt härlig. Går igenom bilderna och vill verkligen bara tillbaka till denna pittoreska ljuvlighet. Gud vad jag gottade mig! Underbara, vackra Italien! Kommer ni ihåg när jag bodde i Rom, som jag mööös och hade det bra! Italien passar mig som land, det är nåt med energin som jag bara gillar.. Trots att servicen är helt usel och folk är ganska otrevliga (skrattretande för ett land som lever på turism), så är det ju värt det. Pastan och miljön gör upp för det. Vi var i Cinque Terre och i Portofino, men jag får nog dela upp det i två inlägg för jag fick så mycket fina bilder att det inte får plats i ett.

Vi tog tåget från Genoa till Manarola, och bodde i en sån jävla nice airbnb på toppen. Önskar jag hade tagit kort på lägenheten, för den var så sjukt mysig, men jag hade ju inte riktigt bloggen i åtanke då tyvärr. Det intogs både det ena och det andra på den här balkongen…

Och badades litegrann också. Men jag får erkänna att jacuzzibad i 30 graders värme inte är lika uppskattat som det hade varit annars. Fin bild dock.

Ja, jag vet att min rumpa är tiny. Tro mig, jag får höra det varje dag här i butt implant haven hehe. Man kanske borde fundera över det nyaste, nämligen butt injections? Eller så får jag jobba för det med squats… jobbig tanke.

Det är så fint i Manarola. Men jag förstår mig inte på folk som kommer hit, lägger en handduk på vassa klippor för att sola och bada?  Folk gör allt för en bränna, den är tydligt. Flott som ett Slim Aarons fotografi är det dock.

Jag menar, den här skylinen!?

INGEN gillar ett foto taget från den här vinkeln, men jag gav vika. Ser verkligen hur smalt mitt ansikte blivit på detta… Man tappar så sjukt mycket volym med åldern, som väl är ett känt faktum… Trodde jag skulle gilla det eftersom jag alltid haft ett runt ansikte, men nu saknar jag min volym. Min ungdomsfetma… I miss you!

Vi intog en del Limoncello, pizza och foccacia kvällen innan, så en hajk dagen efter var ett måste. Det är väl därför de flesta också reser hit, för hajksen. Man kan gå mellan alla fem byarna, dock var det många trails som var stängda när vi kom, men vi hajkade några timmar i alla fall. Det är ju min typ av motion, det vet ni! Jag ÄR ju en hajkare, tror jag själv i alla fall. Kebnekaise next!

Svettig som fan anlände jag till Riomaggiore. Iklädd BCBG, som sig bör… Nä jag skojar hörni… Hann ändå köra ett ovetande blogg-ombyte innan dess.

Vernazza var den staden som många tydligen tycker är den “vackraste”, och vi bodde där en natt men det förstod jag inte alls. Mina favvisar var verkligen Manarola och Riomaggiore.

Gud va kul jag hade på båtturen vi tog! En av mina bästa kvällar på flera år… nej man kanske inte kan se det på mitt ansikte, men kan man någonsin det?

Summan av kardemumman av Cinque Terre: Kärlek. SÅN JÄVLA KÄRLEK.

24
Deep talk

the hard season will split you through. do not worry. you will bleed water. do not worry. this is grief. your face will fall out and down your skin and there will be scorching. but do not worry. keep speaking the years from their hiding places. keep coughing up smoke from all the deaths you have died. keep the rage tender. because soft seasons will come. it will come. loud. ready. gulping.

September 18, 2018

Jag har tänkt att jag ska börja skriva på det här blogginlägget i snart ett år nu. För varje gång blev jag lite mer säker på att jag skulle klara av det, men när jag väl satt där med fingrarna på tangentbordet slutade det lik förbannat på exakt samma sätt… Tomhet. Sorg. Förvirring. PANIK. Noll motivation. Skam. En känsla av overklighet.. Drömde jag? PANIK. Är det här mitt liv? Är det bra? Är det katastrof? Är det över? PANIK. Är det ödet? Hade allt en mening?

Jag har inte haft några svar, så det är därför det här blogginlägget dröjt så länge. Jag har inte vetat hur jag ska svara på eller formulera ett jävla skit, och jag vet helt ärligt inte om jag kan (eller vill!) det forfarande, men man måste ju tvinga sig själv börja någonstans, så det är vad jag gör nu. Det svåraste är ju att börja… nånstans… med något. Min hjärna har varit mos, vilket jag ju i efterhand förstår är vad som händer när man går igenom ett trauma. Det känns fortfarande surrealistiskt, och jag känner mig inte alls redo för att börja det här nya kapitlet, med er och med mig själv här på bloggen, men jag gör det. För jag vet att det i slutändan kommer ge så mycket. Ni och den här bloggen har egentligen varit det enda konstanta i mitt liv sedan jag var 20 år gammal… Förstår ni hur otroligt det är på ett sätt? Genom allt, så har jag bloggat och haft er vid min sida. Genom eld och vatten, för att vara klyschig.. som kanske mycket av det här inlägget är, men va fan, klyschor kan vara nödvändiga och sanna ibland. Visst vi har haft ett par mindre breaks, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Det har varit det enda som jag egentligen varit säker på i mitt liv, någonsin, tror jag; att jag kommer hitta tillbaka hit. Tillbaka till mig själv och den personen jag vet att ni ser. Genom vått och torrt (here we go igen.. förbered er på mer). Kanske är det för att jag inte haft er vid min sida som det tog mig så lång tid att börja se ljuset i den berömda mörka tunneln.

Man måste bara börja skiten ur det, sedan löser sig allteftersom, visst är det så? Vi löser det as we go along, visst gör vi? Tillsammans. Jag kan inte lova att jag kommer berätta om det jag varit med om. Kanske inte nu, kanske aldrig någonsin… Jag vet helt enkelt inte ännu. Men jag kan lova att berätta om hur jag känner. Då, nu och inför framtiden. Det är allt jag kan ge, just nu i alla fall. Jag hoppas att ni godtar det trots att jag vet att ni såklart är nyfikna, och vill att jag spyr ut precis allt som jag ju gjort så många gånger tidigare. Men den här gången måste jag få ta min tid. Detta är ett stort steg för mig, att sitta här och äntligen knappa på tangenterna. Jag har inte skrivit ett ord på ett år, för att jag inte har kunnat eller orkat acceptera att det är. Att skriva är att inse att det ÄR. Jag har alltid kunnat gömma mig bakom ord jag pratar, men aldrig bakom de jag skriver. Då är det på riktigt för mig, inga ursäkter, ingenstans att gömma sig. De står där, nedprintande och verkliga.

Man vaknar en morgon mitt i livet och har allt, sen vaknar man nästa och har förlorat allt. Det man just där och då tror var allt. Så fort kan det gå. Så fort att man inte fattar att det händer… att det hänt. Jag är en väldigt otålig människa. Händer inte saker på en gång (och då menar jag väl framsteg, det motsatta är man nog väldigt tålig på att låta det ske) så kan det lika gärna kvitta, men i allt det här så har jag tvingats att vara tålmodig. Det har inte funnits något val. Jag försökte med näbbar och klor att försöka komma vidare. Fort som fan. Lämna allt bakom mig. SE LJUSET. Men det resulterade bara i att jag hamnade bakom ruta ett på en ännu mer destruktiv fucking sugig ruta än den jag kom från. Ibland förstår man inte varför man måste gå nedför en viss väg, eller varför en olycka sällan kommer ensam, men jag har äntligen insett att det måste vara så att det finns en mening med att allt händer. All smärta och sorg är något vi måste utstå för att utvecklas och bli den personen vi är menade att bli och leva det livet som vi är menade att leva. Alla vägar, hur smärtsamma de än må vara, leder till det. En dag kommer du förstå varför, och den dagen kommer vara den mest frigörande dagen i ditt liv. Jag vet inte om jag förstått det på riktigt tidigare. Jag har nog sagt det, men jag vet inte om jag verkligen har sett det klart och tydligt.

Allt man väl egentligen vill i livet är ju att hitta en mening med det hela, och NI har många gånger varit den för mig. Det må låta stort och överväldigande, jag har nog inte insett det själv många gånger, men så har det varit. Mitt lilla skrivande har kanske varit egoistiskt på det sättet. Inte för att jag varit i behov av bekräftelse på något sätt (eller ok, vem var inte LITE i behov av den skiten när man var 20-nånting), men för att jag kände att jag gav tillbaka något. Jag har gått igenom helveten men också så himla mycket fint, och ni har varit där att ta av och återgälda allt. Mitt förhållande till er är det längsta jag har haft förutom det till min familj. Jag är inte en begåvad skribent överhuvdtaget, så det är inte det jag försöker hävda här, men att få skriva till er har gett mig en mening med så mycket i livet. With all it’s ups and downs. En mening att få uttrycka mig och bli hörd, på mitt sätt. Och det har varit en stor ynnest att ni har hört mig och sett mig i alla dessa år. Och att jag i retur har fått höra och se er. Det har varit en sån stor del i den utveckling jag har gjort under mitt liv. Jag är ödmjuk inför den. Jag är ödmjuk inför det ni gett mig, och det vill jag aldrig att ni glömmer. Det har varit något av det största jag haft, jag skiter i om det låter patetiskt, jag är stolt över det. Jag är stolt över oss.

Men om vi nu ska blicka framåt, ska vi våga göra det? Jag tror att det här är början på något stort. För mig vet jag att det är det i alla fall, och jag har mycket att prata om. Detta var faktiskt ganska jobbigt, det här steget, men nu är det gjort och jag känner lättnad. Jag har börjat hitta tillbaka till mig själv och jag är så obeskrivligt tacksam över att det äntligen hände.

This is just the beginning.

64
Weekend

It’s such a gorgeous sight to see you eat in the middle of the night

October 21, 2017

När jag var tonåring, och var ihop med min första pojkvän, så hängde jag väldigt mycket med en kille som hette Jocke samtidigt. Vi hade en fantastisk kompisromans, något min pojkvän inte alls förstod såklart. Han och jag kunde ligga och lyssna på Kent och The Cure och andra band bara vi fattade allt med. Vi gick på vår första Kent konsert ihop, vi grät, vi skrattade och vi älskade varandra på ett helt otrolig speciellt och viktigt sätt. Tills vi inte kunde fortsätta med det. Trots att Jocke kom först och vi fann varandra innan allt annat, så fick våra vägar splittras. Tänker ofta på honom fortfarande. Vad som hände med honom och vem han är idag.

Det var min första kompisromans med någon av motsatt kön, och sedan dess har de kommit några gånger till. Pojkvänner till trots.

Hade glömt hur speciella de är.

Hoppas ni har en fin helg, det försöker jag ha!

52